Rapport: Vårblotet 2016

Jag hade utformat min strategi inför loppet baserat på det faktum att jag är dum i huvudet, vilket visade sig vara en bra strategi! Jag visste nämligen på förhand att jag skulle gå ut för hårt i ivern att försöka hänga på ett snabbare gäng. Jag visste också att jag med min totala koll på pulszonerna skulle sitta och titta på pulsklockan och konstatera att nu kör jag för hårt, och ändå skulle jag fortsätta att hänga på. Jag visste också att jag kanske skulle ha en chans att hänga med fram till Kalmarsandsbacken, på väg ut ur Bålsta, men att jag där någonstans skulle riskera väggkänning… Ibland känner man sig själv lite för bra, för precis så blev det.

Morgonbestyren gick bra, och jag hade som målsättning att åka hemifrån vid 08:00, vilket skulle ge mig gott om marginal, för jag behövde verkligen åka vid 08:40. Även morgonstrategin att ge sig själv lite buffert fungerade bra, för jag rullade väg i bilen med min lilla fanklubb (fru och dotter) exakt 08:39. Fas 1 av dagen avklarad, häpp!

Energistrategin fungerade också bra, inkl det faktum att jag hade olika alternativ med mig för att kunna stoppa i mig där jag hade chansen. Sitter man och roterar i en klunga så är det egentligen bara när man är längst bak som det är vettigt att börja gräva i fickorna efter föda, så att man inte vinglar till det inne i ledet. Samtidigt är man inte så smart när man väl sitter där, så det kändes som en bra idé att trycka in en halv bar precis i foten av långbacken innan Skokloster… Vilket innebar att jag satt med en halvt otuggad bar uppför hela den backen och inhalerade smulor och pollen om vart annat. Jag blev helt enkelt tröttare av att äta min bar än om jag inte tryckt i mig den just då. Den andra halvan av baren tryckte jag i mig i ett nafs några mil längre fram när jag lyckades bättre med timingen, alltid lär man sig något.

15 meter in i loppet kände jag mig fortfarande stark och pigg!

15 meter in i loppet kände jag mig fortfarande stark och pigg!

Men tillbaka till starten. När race-cyklisterna gett sig iväg var det dags för de lite snabbare motionärerna att ge sig av, vilket typ nästan samtliga kvarvarande klassade sig som. Jag tänkte att jag skulle försöka lägga mig längst bak i en lagom klunga som gick iväg relativt tidigt. På så sätt skulle det förhoppningsvis komma andra klungor att ta rygg på om (när) jag inte orkade hänga på första gruppen. Sagt och gjort, det var häftigt att rulla iväg tillsammans med en hel massa cyklande människor i trikåer. BTW, följande reflektion kanske inte är helt politiskt korrekt, men när man använt sina favoritcykelbyxor i typ 20 år, så bör man överväga att uppgradera. Det blir liksom lite för transparent cykling för övriga i klungan när det gamla tyget stretchar ut över ändalykten 😮

När vi susade iväg genom utkanten av Bålsta så kunde jag konstatera att jag dels behövde ligga riktigt nära näst sista cyklisten i klungan för att få hjälp med vinden, men även att jag efter 5 minuters cyklande hade tillbringat 3 minuter i min röda zon… Bara typ 200 minuter kvar av loppet och jag är redan på väg in i väggen, smart jobbat Tobbe! Men tror ni att jag lugnar ner mig?! Nejdå, Neandertalaren i mig förde ett osedvanligt logiskt resonemang om att det säkert kommer gå lättare om några kilometer när jag kommit in i körningen lite mera. Jo just det.

På väg ut ur Bålsta och uppför Kalmarsandsbacken så låg jag på 92% av maxpuls, och brände typ hela frukosten i rasande fart. Där någonstans noterade jag ett enträget Hohoo-ande från min lilla indian ”Är du dum i huvudet på riktigt ditt miffo?!?!?” Jaja, jag ska släppa… Plötsligt var jag själv i backen. Väl uppe på toppen vände jag mig om för att se hur långt det var till nästa klunga… och insåg snabbt att det förmodligen är fler klungor på Vätternrundan jämfört med Vårblotet. Enda tecknet på liv bakom mig var en förvirrad ekorre som brottades med en tallkotte i gruset bredvid vägen, lite Ice-Age-vibbar. Själv kände jag mig som en mammut med åderbråck när jag pustade vidare ut på fältet mot Bro. Självklart var det motvind, och ingen att dela den med 😮

När jag passerat Bro, utan att kunna göra så mycket åt nivån på snittpulsen, så rullade äntligen en liten trevlig klunga förbi mig. 11 cyklister i en snygg belgisk kedja. Jag tog rygg på sista paret och försökte hitta en rytm och andning som hjälpte mig med återhämtningen. Som väntat blev det lite småförvirrat när det hängde med en fripassagerare längst bak. Jag var dessvärre inte så pratbar, utan försökte göra mig så osynlig som möjlig.

Efter några kilometer hade jag återhämtat mig, och samtidigt fått lite koll på klungan framför mig. Det var fyra stycken tjejer från She Rides, ett par snubbar från Vallentuna och några rutinerade rävar från Fredrikshof. Det verkade vara ett bra gäng som körde snyggt. När en av tjejerna från She Rides hade roterat längst bak så gled jag in i ledet och frågade om jag kunde trampa runt med dem. Plötsligt var jag inne i en klunga och snurrade runt som en riktig cyklist :-)

Bra fart genom härlig grönska

Bra fart genom härlig grönska

Som den akademiker jag är har jag ju givetvis ”läst in mig” på (kollat på YouTube och Googlat) hur det funkar i en klunga. Dessutom har jag ju haft ett par pass med BCK, så även om det kändes ovant, så var det inte obekant. Det var det riktigt roligt! När jag väl roterat längst fram och det var min tur att dra lite, så hade vi kommit fram till en nedförsbacke. Min cykel är begåvad med ett grymt rull, så även om jag försökte att inte rotera över till högra ledet på en gång, var jag förbi och in i högra ledet utan att ens anstränga mig. Nåväl, jag får väl ta en längre förning nästa gång.

När vi svängde av mot Skokloster så passerade jag fanklubben för första gången :-) Riktigt roligt att kunna visa dottern att farsgubben är ute och ”tävlar”. Just orden ”heja pappa!” gav mig mer energi än vad jag brukar få från någon av mina mer interna dialoger. :-)

Klungan körde rutinerat, och vi höll ihop gruppen på ett bra sätt uppför Skoklosterbacken, förutom att jag då satt och förbannade en energibar. Alla fartgupp och korsningar i Skokloster klarades av med tydliga handsignaler och rop. Jag hade helt enkelt hittat en riktigt bra klunga, och gav mig tusan på att försöka hänga med så länge som möjligt.

När man roterar i en belgisk kedja och roterar medsols så blir det lite tuffare att ligga i det vänstra ledet och stegvis trampa sig upp ett pinnhål i taget. Efter några mil och med lite motvind i näsan så hamnade jag i ett läge där jag i princip rödmarkerade under större delen av tiden i vänstra ledet, men kunde därefter återhämta mig när jag ”gled” bakåt i högra kön. Min lokalkännedom hjälpte mig med att ha koll på när det skulle komma både tyngre och lättare sektioner. På det hela taget låg jag på en vettig nivå. Men vartefter vi struntade att stanna i depåerna (det fanns 2 stycken vill jag minnas), och vi fick in ett par nya cyklister i klungan, så blev det lite ryckigare tempo. Det blev även en liten gummibandseffekt i korsningar, men inte så att det var jättestörande tycker jag. Däremot så kostar det på energi att hålla ihop ledet, och så här i efterhand kan jag konstatera att man behöver ha lite ”buffert” att ta av för att kunna anpassa sig till gruppen, och inte köra i sitt eget tempo.

Vädret visade sig från sin bästa sida, så när vi rullade förbi fanklubben för en tredje gång kändes det som en riktig toppendag. Sedan drabbades halva gänget av hemlängtan och det började bli riktigt svårt att hålla bakhjulet på framförvarande. I ”lagtempobacken” (BCK:s benämning) innan fälten före Övergran så övervägde jag faktiskt att släppa klungan och rulla solo den sista biten. Men då hade den interne projektledaren, i maskopi med Neandertalaren, bakbundit den lille förståndige indianen, och manade på hjärnkontoret att ignorera både pulsintervaller och mjölksyra. På något sätt var jag fortfarande en del av gruppen när vi nådde krönet. Efter min erfarenhet att fladdra med BCK:s racegäng för ett par veckor sedan, så visste jag att det därifrån var görbart att överleva fram till Övergran. Det gäller ju att plocka fram erfarenheter som kan lyfta en vidare när det börjar bli kämpigt.

I Övergransbacken fick jag sedan faktiskt även lite energi av att se att jag inte var den enda i gänget som började känna av loppet i benen. Jag kunde till och med komma med lite peppande kommentarer till några medcyklister :-)  Det rutinerade gänget från She Rides var duktiga på att hålla ihop gruppen, och komma med peppande rop samt instruktioner till gänget. För min del så var de 4 damerna en stor del av behållningen med loppet då de lyckades att hålla en bra stämning i klungan, även om den var högst tillfälligt ihopsatt under loppet.

När vi snurrade igenom Shellrondellen i Bålsta och trampade uppför långa backen mot mål så gick det till slut inte att hålla ihop gruppen, utan det blev snabbt några smågrupper, och jag hamnade förstås mitt emellan 2 av dem. Stärkt av sista dosen fanklubb vid Shellmacken så bestämde jag mig för att försöka hålla trycket uppe under de sista kilometerna på långa raksträckan mot målgången. Pulsen kröp över 180 bpm, men med målvittring så orkade jag sega mig ikapp några cyklister framför, lagom till dess att vi svängde av mot Futurumskolan och rullade lugnt de sista hundra metrarna mot mål.

När vi rullade den sista biten in mot mål så tackade jag tjejerna från She Rides för liften. De svarade vänligt att ”du har ju också varit med och dragit, bra jobbat!”. Well, jobbat och dragit, tänkte jag för mig själv, det har nog mer handlat om att hänga med så gott det går. Men det behövs ju alla typer i en klunga för att det ska bli lite dynamiskt. Vet inte om ni som var med i ”vår lilla klunga” råkar hitta den här rapporten, men om ni gör det så får jag passa på att tacka för trevligt sällskap!

Min lilla fanklubb stöttade hela vägen in i mål. Väl i mål blev jag lite trött...

Min lilla fanklubb stöttade hela vägen in i mål. Väl i mål blev jag lite trött…

Trött och supernöjd klockade jag in på 3 timmar och 22 minuter, vilket gav ett snitt på 30,7 kmh. Jag har aldrig tidigare cyklat så hårt så länge, och tempot jag klarade av att hålla nu är även det tempo jag hoppas kunna hålla under Vättern nästa år. Fast det känns fullkomligt overkligt och orealistiskt att kunna cykla 3 gånger så långt om ett år… Men jag har ju faktiskt bara cyklat i elva kalendermånader, varav jag gjorde ett fullständigt vinteruppehåll på 4,5 månader. Att jag nu har klarat av ett cykellopp med ett bra tempo känns därför som en rejäl milstolpe i min cyklistkarriär :-)

Nu hoppas jag bara att jag ska kunna återhämta mig inför Siljan runt nästa helg, och kanske framförallt vårda lite antydan till skavsår på ett bra sätt (glömde ju att köra med salva, klantskalle!)

8 kommentarer

  1. Om ett år kommer du och tänka tillbaka på alla träningspass med BCK och vinterspinningpassen som du gjort under 2016, kommer du bara flyga fram på funktionärsrundan.

    • Tobbe

      2016-05-31 at 22:37

      Ja, man kan ju alltid hoppas :-)
      Fast jag måste ju säga att jag känner mig nöjd med utvecklingen hittills, jag har ju trots allt bara 8 månader på cykel i bagaget, och då egentligen bara 2 pass i veckan. Så med lite mer mil i benen och pass under bältet så ska man väl kunna utvecklas lite till :-)

  2. Kul, Tobbe, att du är ute på 2 hjul fortfarande, och att vi kanske skall mötas utan motor nu för tiden! Lördag kl 07.00 närmare bestämt! Du ser mej i en ART-tröja (Alnö Race Team). Är du sugen på ett VR-sub10 tempo kanske du kan köra med oss? Vi är några som ska ge det en chans som ett litet genrep tills om 2 veckor!

    • Tobbe

      2016-06-02 at 13:41

      Chabba :-)
      Kul att du hittade bloggen! VR-sub10 är precis vad jag är ute efter, vet iofs inte om jag har det i benen ännu, men lyckades med det på Vårblotet typ. Jag mailar dig för lite mer kontakt. Sweet!

  3. Noor Odeheim

    2016-06-03 at 05:38

    Fantastiskt rolig läsning och gratulerar till att ha fått uppleva landsvägscykling på bästa sätt!

    • Tobbe

      2016-06-03 at 08:11

      Tack ska du ha, kul att mitt bloggande uppskattas. Du får gärna dela rapporten med andra på She Rides, för ni är grymma!

  4. Elin malmqvist

    2016-06-04 at 12:42

    Hittade dig via She Rides sida på Facebook, och vad roligt de är att få höra att du hade en trevlig tur med mig, Maria, Mari och Helena ☺️ Hoppas jag inte var alltför militärisk med mina instruktioner ??? Kul att cykla med dig!!

    • Tobbe

      2016-06-05 at 13:02

      Kul att du hittade bloggen :-)
      Ingen fara, jag uppskattade dina tydliga instruktioner, på så sätt lär man sig ju snabbare. Jag kunde själv applicera en del av dem på Siljan runt igår.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*