Rapport: Siljan Runt 2016

Om man ska utgå ifrån de allra sista förberedelserna och den första kilometern, så fanns alla tecken på att mitt äventyr runt Siljan skulle gå fullständigt åt pipsvängen! Timmarna försvann på fredagskvällen, och det fanns för mycket att fundera på. Jag trillade i säng straxt före midnatt, och väckarklockan ringde 04:40, måste ju ha frukosten i magen ett par timmar innan start. Sedan var det för mycket småsaker att pilla med på morgonen så jag blev en kvart försenad till den överenskomna mötesplatsen, bra jobbat Tobbe. Väl på rull inser jag i den första lilla nedförsbacken, efter mindre än 1 km, att jag har en obalans i cykeln som gör att den drar igång ett kronwobbel så fort jag rullar på i lite mer än 25 kmh. Snabbt ser jag hur min klunga försvinner framåt när jag småbromsar mig ner för backen, hjärnan jobbar på övervarv för att hitta en lösning… Siljan runt 2016 kunde ha startat bättre 😮

Men vi backar bandet lite. Veckan inför loppet hittade en gammal(!) vän min lilla blogg när han googlade på förberedelser inför Siljan Runt. Därigenom fick vi kontakt och jag fick en inbjudan till att hänga med ett litet gäng från Alnö Race Team (ART) runt Siljan. De skulle finslipa tempo och klungkörning inför Vätternrundan, deras målsättning var VR-sub10-tempo. Ett tempo som jag själv funderar på att försöka mäkta med nästa år, men att göra det redan i år kändes som en stretch, även om distansen var kortare. Men frisk vågat hälften brunnet.

Förberedelse i stugan, appar synkas, chip sätts på hjälmen och nummerlappen nålas fast på tröjan.

Förberedelse i stugan, appar synkas, chip sätts på hjälmen och nummerlappen nålas fast på tröjan.

När jag i startfållan knallade runt och hejade på de övriga i ART:s lilla gäng på typ 8 cyklister, så konstaterade tillförordnad Kapten att det vore bra om jag höll mig längst bak, med tanke på det vattenflasksarrangemang (långt ord) som jag skruvat fast på sadeln. Jag förstår precis hennes skeptiska inställning, som inte mjuknade många grader när jag klämkäckt konstaterade att jag säkrat flaskorna med ett par strategiskt placerade gummisnoddar 😮  Till mitt försvar så måste jag påpeka att gummisnoddarna fungerade perfekt och Specializedstället är tight som en ungmö, så det krävs teknik och muskelstyrka för att dra loss flaskorna. Jag förlorade ingen vid någon av alla järnvägsövergångar som forcerades i full karriär. Däremot så ställde flaskorna till det på ett helt oväntat sätt.

Styrkekram i startfållan

Styrkekram i startfållan

När cykeln började wobbla i första nedförsbacken, och hjärnkontoret gick in i katastrofläge och dundrade igenom massiva mängder av data och analyser på delar av en nanosekund, så insåg jag snabbt att den extra vikten med 2 fulla 750-flaskor som stack ut bakom sadeln troligen var boven i dramat. Jag har ju provkört förut, men sedan dess har jag själv tappat 5 kilo, så den viktförflyttningen gjorde troligen min italienska springare nervös. När jag såg hur ART-gänget försvann alldeles för fort framför mig så var det inte mycket att göra. Jag droppade en av de bakre flaskorna i närmsta dike, och plötsligt var balansen tillbaka. Undrar egentligen om cykeln ska vara så känslig i balansen? Nåväl, problemet var åtgärdat och med lite extra watt i pedalerna åkte jag raskt ikapp Alnöborna.

Det var ju liiiite mer cyklister som var ute på vägarna idag, jämfört med mitt premiärlopp i Bålsta förra helgen. Det var ju sällan mer än en meter åt något håll till närmsta cyklist under de första 3 milen, ovant men samtidigt häftigt. Väl på plats längst bak i ART-klungan så tänkte jag att grindvakt var en bra position för mig. Jag har ju förvisso aldrig agerat som en sådan tidigare, men lite grundkoll har jag väl skaffat mig på sedvanligt kontrollfobiskt manér. Det innebar att jag lade mig längst bak i vänsterposition så att ART-folket kunde rotera in framför mig, samtidigt som löst folk fick alternativet att köra om hela vår klunga, eller lägga sig bakom i suget.

Efter någon mil hade jag börjat få kläm på de flesta av namnen i vår grupp, och kunde hjälpa till med att peppa dem att hålla sin rotation. Det är väldigt lätt att zooma bort i skallen för någon sekund, så att man missar att gå med i rotationen när man blir sist i högerledet och ska rotera över på vänster sida. Missar man sitt bakhjul när klungan trycker på i närmare 40 kmh så kan det bli jobbigt att hålla ryggen på framförvarande. Att då ha en pajsare som ligger bakom och med glatt humör påminner om att hänga på och snurra med framåt kan vara bra att ha.

Vartefter milen trillade på så lärde jag mig även att hålla ett lagom avstånd så att jag själv fick lite draghjälp, samtidigt som näst på tur hade plats att gå in framför mig. Det blir kanske inte optimalt med draghjälp för mig själv i den positonen, och lite småryckig körning. Men jag kände mig faktiskt förvånansvärt stark, och jag hade stenkoll på både nuvarande puls och snittpuls, vilket sade mig att jag låg i ett för mig halvhårt med överkomligt distanstempo.

Det är fantastiskt roligt att köra tillsammans i en grupp, och det märks vilka gäng som bryr sig om att jobba med kommunikationen på rull. Det är väldigt kul när samspelet fungerar. När det är så många cyklister ute så blir det tight när man till exempel hamnar i ett läge där en snabbare klunga kör om vårt gäng, samtidigt som vi i vår tur redan påbörjat en passage av en ännu långsammare grupp. Från att ha varit 2 trevliga led befinner man sig plötsligt i ett läge där typ 40-50 cyklister dundrar fram 6-7 led i bredd över mer eller mindre hela vägen. Även där är det med viktigt med dialogen, att påminna sitt gäng om att hålla ut vid omkörning så att man inte klipper framhjulet på de man kör om, samtidigt som man varnar för omkörning på yttern.

I mitt vardagliga yrke som genetiskt skadad projektledare är jag van att både leda, coacha, peppa och faktiskt ”korrigera” beteendemönster på människor, färdigheter som kom väl till pass i min högst adhoc-implementerade grindvaktsroll. Sedan är jag ju en snackpåse, så varför inte utnyttja det i uppförsbackarna där det ibland behövdes en moralbost i gruppen. Ett tag undrade jag i och för sig om det stundtals kanske blev för mycket snackande. Men jag insåg själv att under de sista milen skulle herr Sjöberg förmodligen prata avsevärt mindre, om jag ens orkade hänga med i tempot, så det var ju lika bra att ropa ”Kom igen nu Alnö, det här är ingen backe, det är en kulle!” efter bästa förmåga medans jag fortfarande hade lite flås över :-)

Min vapendragare från förr, Herr Fläckman från Alnö, förövrigt en jämlike vad gäller snackandet, fick även peppande komplimanger från eder grindvakt vid varje rotation. ”Vilka breda axlar du har! Snygg stjärt Per! Vilka sexiga vader du har, de ser stenhårda ut!” Jag får samtidigt passa på att ge Per en eloge, för det var inte förrän inför andra passagen av Mora som han började vifta med långfingret vid rotationerna. Tsk-tsk, otacksamma människa, han Har ju sexiga vader 😮

Det var fler än jag som uppskattade den entusiastiska hejarklacken

Det var fler än jag som uppskattade den entusiastiska hejarklacken längs rv70

Nåväl, det var ju inte tjatter från undertecknad hela tiden, de var bra mycket fokus på cyklandet. …och på kissblåsan. Trots två tighta vattenkastningar direkt innan start så var jag likt förbannad kissnödig redan efter en halvmil (Perkele!). Jag valde dock att omfördela min interna resurs som basar över sektionen för övertalning-med-hot-om-fysiskt-våld a.k.a neandertalaren, han fick istället omdirigeras till att ta strypgrepp på den inkontinenta invaliden som hanterar säkerhetsventilen på urinblåsan 😮 med lite Feng Shitzu och Värmländsk mindfulness så bemästrades situationen till att aldrig närma sig DEFCON 1.

Vid kontrollen i Garsås, efter ca 70 km, så svängde vi av för resans enda stopp. Kan ju säga att syrénhäcken som kantade tomten bredvid kontrolltältet förmodligen drabbades av övergödning idag, man var ju inte ensam om att behöva utjämna vätskebalansen, men som den häcken kommer blomma resten av sommaren! Vid kontrollen så hann vi även prata ihop oss lite i gänget, och det verkade som att min självpåtagna roll som grindvakt uppskattades. Kul att kunna bidra även om man inte är en ordinarie medlem i gruppen. Men något ville man ju bidra med och inte ”bara” ligga längst bak och rulla med.

Laddar för high-five i Tällberg

Laddar för high-five i Tällberg

Några andra som bidrog till att göra min dag till en synnerligen lyckad tillställning var mitt lilla supportergäng. Utöver glada hejarop vid start och mål så lyckades de att stå vid vägkanten vid 4 olika tillfällen och vifta med studentflaggor(!) och vråla för fulla muggar – Världsklass! Dagens höjdpunkt kom när vi trampade uppför en av de tuffaste backarna förbi Klockargården i Tällberg. Själv kände jag mig fortfarande relativt stark och kunde därför peppa mina kamrater i klungan efter bästa förmåga. Samtidigt såg jag på håll att min lilla fanklubb stod strategiskt placerad precis där backen inte längre är lika brant. På lagom håll kunde jag därför signalerade high-five till min 6-åring. Hon har ärvt den där kontrollerande genen av undertecknad 😮 , så jag visste att hon skulle hålla sig på sin plats. Därför lyckades vi med en klockren hög femma i farten (nåväl, det är väl begränsat med fart på toppen av Tällberg). De få sekunderna som vi mötte varandra på toppen av långa backen kommer nog både hon och jag bära med oss för resten av livet :-) :-) :-)

Till min förvåning så rundade vi snart södra spetsen av sjön och lämnade Leksand bakom oss. Milen började kännas i benen, och några i gruppen som inte orkade rotera med längre, fick lägga sig på rulle bakom mig. Under långa stunder hade vi förövrigt säkert 20-30 cyklister som tyckte om tempot som bedrevs av ART-teamet, så vår svans var oftast hyfsat rejält tilltagen. Men när vi nu började kryssa oss fram igenom de små faluröda gårdarna kring Siljansnäs så började lokomotivet i form av kedjan från Alnön att tappa lite motorer. Med knappa 2 mil kvar var kedjan nere på 5 personer, och jag beslöt mig för att dra mitt strå till stacken och gick med i rotationen. Om jag inte hade varit trött innan (Dooh!), så fick jag nu kalla samman styrkorna i hjärnkontoret till att armera pannbenet med lite j-lar anamma.

När vi närmade oss sista kontrollen med 14 km kvar till mål så kunde jag höra folk i gruppen som började hallucinera om bullar och kakor, och lite försiktigt undra om det kanske var Ok med en liten bensträckare i alla fall… Nu kom jag dock ihåg hur vår Kapten hade signalerat vid andra kontroller, så med tydlig handsignal framåt förespråkade jag korvätning i Solleröparken framför hallucinogena bullar i skogen. Nu var det hemlängtan som gällde! Sista dryga milen på de outsägligt långtråkiga raksträckorna längs Siljans västra strand fick vi stundtals jobba på att fortfarande behålla gruppen intakt. Det blev tuffare med rotationerna, och vissa ben var starkare än andra, så stundtals ropades Lucka och Kontakt någon gång per rotation.

Herr Fläckman gav igen på den babblande grindvakten och konstaterade glatt att det var lämpligt för mig och Kapten att låsa rotationen ett tag, för att samla gänget i några utförsbackar. Tack för den! Jag orkade i max en kilometer, om ens det, sedan ville jag tillbaka till rotationsrörelsen igen.

När vi började få segervittring och svängde in på Siljansvägen fram mot bron till Sollerön så tog min energi slut och jag gick tillbaka till att fladdra med bakom kedjan igen. I sista långa slakmotan upp mot centrala(!) Sollerön så ryckte den interna projektledaren ur sladden från driftsmiljön i benen och switchade över till nödkraften. I ett huj var ART-klungan en prick långt upp i backen, och hela svansen på 20-talet cyklister swischade förbi som vid ett möte. Jag tycker väl egentligen inte att det var en traditionell ”bonkning” i backen, det var bara det att jag blev trött, efter nästan 16 mil i för mig överljudsfart, och orkade inte hålla trycket uppför backen. När det jämnade ut lite så hittade jag ett ensamt bakhjul som jag envist höll fast mig vid, och kunde på så sett få upp lite styrfart igen, så när jag väl rullade in mot mål kände jag mig faktiskt helt Ok.

Äntligen!

Äntligen!

När jag på morgonen satt med en stor tallrik supergröt under näsan, och funderade på vad jag skulle ha för målsättning gällande sluttid på rundan, så tänkte jag att om jag verkligen kan hänga med i VR-sub10 Så borde vi cykla in på 5h20min. Men sedan är ju Siljan tydligen väsentligt mer kuperat än Vätternrundan, så det är svårt att jämföra de två loppen. Med andra ord skulle det kanske bli närmare fem och en halv timme, och betydligt längre om jag inte orkade hänga med klungan. Att jag därför klarade av turen på 5 timmar och 11 minuter, med ett totalt snitt på 31 kmh (inkl bensträckaren), känns kanske inte som ett mirakel, men snudd på.

Jag vill verkligen tacka gänget från ART som gjorde min dag till en suverän upplevelse. Jag är nu mer övertygad om att ska jag satsa på lopp i framtiden så vill jag verkligen vara en del av ett team, en grupp, och inte bara pyssla med klungsurfning. Tillsammans är vi starka :-)

Herrarna Sjöberg och Fläckman pratar ut om sexuella trakasserier längs vägen. Vi tycker fortfarande om varandra!

Herrarna Sjöberg och Fläckman pratar ut om sexuella trakasserier längs vägen. Vi tycker fortfarande om varandra!

Jag vill avrunda med några noteringar för mig själv rörande energiupplägget inför under loppet. Det fungerade bra! Jag drog i mig 1 hel flaska vanlig Tailwind, en halv flaska Tailwind med koffein, och drygt hälften av vattenflaskan, jag saknade aldrig den dumpade flaskan med sportdryck. Sedan blev det 1 banan vid stoppet, 2 bars, en vanlig liten gel och en koffeingel som jag klämde med 1 timme kvar att cykla. Jag testade även att komplettera vanliga uppladdningen inför loppet med att trycka i mig en pre-race geleklump från Enervit på kvällen innan, och ytterligare en till frukosten. Klart äckliga att äta, så det vet jag inte om jag gör igen. Däremot så har magen, energinivåerna och vätskebalansen fungerat i det närmaste perfekt!

Självklart så är det ordföranden i min fanclub som väljer färg på Dalahästen. Vem vet, om några år kanske hon plockar upp en egen.

Självklart så är det ordföranden i min fanclub som väljer färg på Dalahästen. Vem vet, om några år kanske hon plockar upp en egen.

Det är en nöjd liten cyklist som nu kryper till kojs i ett litet brunt dalahärbre ute på en udde vid Siljans västra strandkant. Solen har precis gått ner och himlen borta vid horisonten sprakar i den sena sommarkvällens allra skönaste färger. Siljan ligger spegelblank när jag nu blåser ut det sista ljuset i stugan och någonstans ekar orden i min skalle när jag kramar om kudden: OMKÖRNING!!!!

 

(Ett speciellt tack till syrran för alla bilderna! Dessutom ett stort tack till klanen Lafvas som stod för markservice med lokalkännedom och världens bästa hejarklack! )

 

* * *

 

EPILOG:
Man upphör ju aldrig att förvånas över den mängd data som man registrerar i hjärnkontoret, och att jag trots åldern fortfarande lyckas sortera rätt i skallen ibland. Jag fick för mig att försöka lokalisera den dumpade vattenflaskan så här lite dagen efter. Jag visste att den låg på Sollerön 😮 och troligen direkt innan överfarten vid det norra sundet. En vag minnesbild av ett räcke och någon form av väg/yta/rastplats bredvid vägen, var det jag hade att gå på. Nu finns det i och för sig inte så många broar att välja på, men att registrera koordinater vid dumpning var inte riktigt det jag prioriterade när jag började bli stressad av en undflyende klunga. Jag lyckades hitta flaskan efter mindre än en halvminuts letande! Stannade faktiskt bilen bara några meter från nedslagsplatsen :-) Nu hade det ju inte varit hela världen om jag sumpat den, det var inte pengarna det handlade om, inte heller miljöförstöringen… Men det var ju trots allt en färgkoordinerad Bianchiflaska!! #PassioneCeleste

Tadaa!!

Tadaa!!

 

15 kommentarer

  1. ❤Det var superroligt att få följa dig! Stolt syrra. ❤

  2. Lilla frugan

    2016-06-05 at 14:28

    Du är fantastisk, älskar dig‼️❤️
    Stolt fru❤️

    • Tobbe

      2016-06-05 at 20:30

      Älskar dig tillbaka ❤️ ❤️ ❤️
      Tack även för att du låter mig hålla på att leka cykelproffs 😉

  3. Fantastiskt bra jobbat Tobbe!
    Det var också superroligt att ni gjorde det här både på hoj och som hejaklack och allmänt support! Dessutom att lillan kunde vara med.
    Hemma med RaceOne var också en rolig upplevelse men ibland en aning upphetsande! 😉 <3

    • Tobbe

      2016-06-05 at 20:37

      Kul att det funkade bra med RaceOne, jag hade faktisk 10 olika följare, varav en var någon helt obekant.

  4. Underbar redogörelse!
    Jättetack för det superjobb du gjorde där bak! ”Nä, du får inte vara med här i rotationen, men lägg dej bakom den blå killen med Bålsta-tröjan, han är vår grindvakt!”
    Kram på dä!
    Per Fläckman

    • Tobbe

      2016-06-05 at 20:35

      Tack själv för inbjudan och för inspirerande sällskap! Men ska jag gå in i den där rollen nästa år så är det nog lättare om jag ser ut som en ART:are, får liksom lite mer pondus som grindvakt då. Fast jag ska nog faktiskt först kolla om det blir något gäng från BCK som kommer ha liknande ambitioner. Men vi kanske kan rejsa! 😮

  5. Väl planerat och genomfört! Strong prestation! Kul att ha fått dela din upplevelse.

  6. Ja vad ska man säga Tobbe det du ger dig in på fixar du galant så imponerande.

  7. Som sagt, en fantastisk redogörelse av loppet!

    För mig blev det en härlig dag som assisterande grindvakt och jag kan garantera att du kommer att klara Sub10 runt Vättern om du fortsätter i det här tempot.

    • Tobbe

      2016-06-12 at 22:37

      Tack David! Kul att vi sprang(?) på varandra under loppet :-) Även kul att du höll dig på hjulen under ditt cyklocross-pass! Hört från Klungan, när du lekte off-road: ”Han måste ha kört mycket MTB!”

  8. Fan vad starkt Tobbe! Heja dig!

    • Tobbe

      2016-06-13 at 20:44

      Tack ska du ha :-)
      Du vet ju vad det innebär att cykla runt sjöar, det är roligt, men inte helt smärtfritt 😮

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*