Backträning med Bålsta CK

Efter ett par helger med cykellopp så är det nu dags att hitta tillbaka till ett träningsschema som ska bygga upp mig på lite längre sikt. Fast å andra sidan är väl inte det så svårt när det gäller en nybörjare som jag, all tid som jag lägger i sadeln är bra tid. Fast vissa träningspass kan ju vara mer inspirerande än andra. Backträning med Bålsta CK hör till de mer inspirerande passen. Fast det är ju de passen som även tenderar att bli de jobbigaste passen…

Jag har nu börjat inse att jag är en ”slow starter”. Det beror inte nödvändigtvis på att jag är en seg rackare, utan snarare på att jag behöver vara rejält uppvärmd för att minimera problemen med astman. Därför passar det rätt så bra att trampa i nästan 20 minuter hemifrån innan jag når fram till uppsamlingsplatsen vid Shellmacken i utkanten av Bålsta. Men idag så räckte inte den uppvärmningen till.

Jag är ju medveten om att tisdagspassen är tänkta att utmana lite mer, och att det inte nödvändigtvis prioriteras att hålla ihop klungan hela tiden. Det brukar ju vara gemensamma stopp och vilopauser med jämna mellanrum, så man får samtidigt aldrig känslan av att vara helt ifrånåkt. Men tempot blir lätt lite för högt för mina lungor till att börja med, så jag rullade in sist till Övergrans kyrka där det var samling inför backkörningen.

Det är lite kul att få testa på helt nya saker, jag hade nog faktiskt själv aldrig kommit på tanken att försöka ta mig uppför Övergransbackarna (a.k.a Pungpinan enligt Bålsta CK) med tyngsta växeln. Kan ju säga att det tog emot lite när man passerat mitten av backen. Kadensen var typ 10(?) och man fick nästan luta sig bakåt i sadeln för att orka trycka runt. Helt klart ett styrketest för både ben och hjärta. Väl på toppen av backen och en kort paus så kände jag hur astmakramperna började snöra åt luftstrupen, men skam den som ger sig tänkte jag. Tillbaka till kyrkan igen.

Backattack nummer två skulle göras med riktigt hög kadens, typ 15 varv snabbare än normalt. Vartefter benen pinnande på som lärkvingar uppför motlutet så kände jag att luftrören fick arbeta för högtryck. Mexikanarna i lungorna vrålade till slut kollektivt NO MÁS!! Och kastade luftbälgen åt fanders! Jag kapitulerade vid vändpunkten och konstaterade att det här inte kan vara nyttigt, det blev till att stå över passage nr 3 uppför backen, och suga i sig astmamedicin så det stod härliga till. Helt seriöst så blev nog det där lite för mycket provokation av mina luftrör, behöver nog kompensera mexikanarna som hanterar syretillförseln på något sätt. Lär ju bli tacofest i helgen, det borde ju passa dem bra, i och med att de numera mest får sätta i sig sallader och annat fjolligt. Men då ska det inte vara något Santa Maria derivat, utan riktiga Carnitas med hembakat bröd. Hmm, om man skulle beställa en tortillapress på nätet…

När övriga gänget hade sprintat uppför backen en tredje och sista gång (trodde jag ja), så konstaterade dagens ledare, tillika klubbens ordförande Joakim, att nu ska ni få känna på medvind! Min interne projektledare kastade genast en flagga på spelet! Hörrö du, medvind bort innebär motvind hem 😮 Men som ny i gruppen vill man ju inte uppfattas som en gnällmoster, så medvindsträning lät jättebra, faktiskt!

På ett snyggt litet pärlband susade vi bort mot Skokloster. Jag hamnade som nr 3 i ledet, eller om det var 4. Farbröderna(!) framför mig verkade ovanligt inspirerade och när vi vek in på Skoklostervägen  hade jag fullt sjå att hålla fast vid deras bakhjul, trots en medvind som knuffade på. Jag trampade på i en skvätt över 50 kmh och hann med att tänka att jag inte fick vika ner mig för mycket, för de kamrater som i sin tur kramade mitt bakhjul måste ju få lite draghjälp av den klena astmatikern. När vi cyklat in på nästa väg och skulle samla ihop oss så insåg jag att det hade varit typ tomt bakom mig, mao en massa slitgöra för ingenting 😮 Eller nåväl, det blev ju en bra pulshöjare för mig. Men att skrika Lucka var inte prioriterat på tisdagar fick jag lära mig då.

Nu skulle Skoklosterbacken betas av. Den är på sitt sätt faktiskt en rätt så skön backe. Visst, när man rullar in i den så tar det typ stopp, sedan blir det lite brantare, men efter den första ”chocken” så finns det faktiskt sektioner där det går att återhämta sig lite. Uppmaningen från Joakim var att försöka hitta sitt eget tempo, speciellt i den första sektionen, sedan kunde man fundera på om man kunde trycka på mer eller mindre. I en bisats nämnde han också att det inte brukade vara någon tävling… Hur tänkte han nu?!

Den här typen av backkörning passar mig lite bättre, för här har jag chansen att öka pulsen stegvis, och inte explodera i en sprint uppför en brant backe. Så när jag halvvägs upp i backen hade blivit passerad av 3-4 polare, så kunde jag inte bara hänga på, utan jag kunde till och med trampa ikapp och förbi  dem, bara för att bli omkörd några hundra meter senare igen. Så nejdå, inte var det någon tävling. Men det är kul att få jämföra sig lite med några andra, det får en att pusha sig själv lite till. För min del så peakade pulsen på 187 bpm, vilket bara är 6 slag under den maxpuls jag mätte upp i labbet för ett par veckor sedan. 187 är även rekord ute på vägen för min del. 187 innebär också att det bubblar i hela benen av mjölksyra, men upp ska man!

Fascinerande att det kan kännas som återhämtning när pulsen droppar från 180 till 174 när det planar ut lite. Allting är relativt :-)

Fascinerande att det kan kännas som återhämtning när pulsen droppar från 180 till 174 när det planar ut lite. Allting är relativt :-)

 

Efter en kort bensträckare och lite löst snack om coola kolfiberfälgar, boys will be boys! Så rullade vi i samlad tropp runt Skoklosterhalvön. Väl uppe vid stora vägen så vinkade vi hejdå till Micke, som skulle trampa hem till Kungsängen igen – Respekt! Sedan rullade vi mot Varpsund i dubbla led där vi skulle göra ett sista snabbstopp.

Jag har börjat tro att min cykel är ihopskruvad av en övernitisk Bianchimedarbetare som verkligen varit mån om att optimera hjullagerna, för gång efter annan så har jag vid flera tillfällen kunnat konstatera att jag rullar ikapp folk när det börjar gå utför, inte på grund av suget utan för att jag helt enkelt rullar snabbare. Elaka(!) personer i min närhet brukar säga att det inte beror på hjullagerna, utan mer har att göra med gravitationen :-o. Oavsett vilket så ligger jag ofta småbromsandes  för att inte rulla in i kompisen framför. Därför tar jag ofta ut lite avstånd till framförvarande och går ur suget när det blir lite utför. Så även den här gången när vi passerade Rölunda Gård.

Nu flög dock f-n i mig, och istället för att bromsa upp längst bak så rullade jag upp jämsides med sista paret. Sedan så visste jag ju att det skulle vara uppsamling om ett par km, och att åtminstone en av gubbarna i gänget var lite ”lätt-triggad”… Så jag fick för mig att ge mig på en liten utbrytning. Med näsan limmad mot styrstammen så pinnade jag på så mycket mina vita ben förmådde och gjorde mitt bästa för att blockera smärtsignalerna från låren. Närsomhelst så måste ju Uffe komma på yttern tänkte jag, och sedan tuffar säkert klungan förbi när jag dör straxt innan långkurvan. Men ingen Uffe och ingen klunga, så i utgången av kurvan försökte jag trycka på lite igen, och inbillade mig att det var så här det kändes att gå på en soloutbrytning in mot Paris. Märkligt vad man kan föreställa sig med lite trött fantasi.

När jag märkte att benen höll på att lägga av så bet jag ihop och körde lite till. Vid det här laget var jag samtidigt fullt medveten om att det förmodligen bara var jag som var ute på vägen och rejsade, men lite kul måste man ju få ha. Jag lyckades i alla fall hålla mig en liten bit före gänget när vi kom fram till Varpsund. (Väl hemma så läste jag på BCK-Facebooksida att snabbgruppen samtidigt hade trampat upp i 61 kmh under kvällens pass, typ dubbelt så snabbt som mig vid min ”utbrytning”… Jomensåattvahettere)

Efter en kortare pratstund så sade vi tack för idag. Därefter var det bara att ta sig uppför Övergransbacken en gång till (Dooh!), sprinta bort till Kräggaskylten, vinka hejdå till gänget och sedan försöka överleva i motvinden hela vägen hem till Krägga igen.

Jag hade fullkomligt missbedömt hur länge vi skulle vara ute, så efter 3 timmar landade jag på altanen därhemma igen. Då hade jag bara haft med mig en 750-flaska vatten, som tog slut på vägen, och ingen annan energi. Det räckte med ett mellanmål efter lunchen, ett mellanmål bestående av en banan och en bar, så mitt sockerintag under träningspass kan definitivt dras ner jämfört med tidigare… Klart intressant!

Som tur var hade inte dottern hunnit somna när jag kom hem, men någon godnattkram var det inte tal om – ”Uuäusch, du är svettig!” Vi fick nöja oss med slängpussar!

 

PS.
Nej jag kräktes inte på altanen, jag var bara lite trött…

 

2 kommentarer

  1. Som sagt, man behöver inte socker! Det kan du ta med dej i dina beräkningar framöver!?

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*