Tisdagsträning med BCK innebär för min del att jag får lära mig lite nya övningar. Idag körde vi med en variant av ”sista paret ut”, om ni kommer ihåg den leken där sista paret i ledet ska springa fram och försöka undvika att bli infångade. I tappningen som vi körde ikväll så gällde det att sprinta från sista position i ledet och hela vägen fram till en kompis som cyklade ett par hundra meter före gruppen. Ok, så det kanske inte var en parlek i ordets rätta bemärkelse, men jag har ju min trogne följeslagare astman som hängde med mig på färden. Vi är ett oskiljaktigt par, även om jag gör mitt bästa för att få till en separation.

Träningsrunda: 60 km

Krägga – Bålsta – Övergran – 263:an – Varvlopp kring Frötuna – Bålsta – Krägga

Tricket med intervallträning är att man ska blanda perioder med väldigt hård belastning, med perioder av vila. För min del så blev det inte riktigt tillräckligt med vila för att jag skulle få ner pulsen mellan intervallerna, och därmed även astman. Så efter typ 3 maxintervaller så blev det till att försöka lägga sig bakom farbror-Johan som agerade lekledare för kvällen. När han visslade så var det dags för siste cyklist i kön att sprinta iväg, och så roterade vi runt några gånger utanför Frötuna.

Efter att ha försökt få ner pulsen lite så kunde jag ge mig på några halvhjärtade försök till sprintinsatser igen, men det var inte riktigt samma attack på de sista svängarna för min del. Jag är däremot imponerad över hur pass mycket ork det verkade finnas i benen på de flesta i gänget, för det blev bra tryck i ett antal omgångar innan vi samlade ihop oss för att säga hejdå och sedan cykla hemåt igen.

Det är lite surt att astman ska vara så begränsande, för benen och flåset i övrigt hade nog pallat med fler hårda intervaller. Nåväl, jag har ju haft astma i drygt 40 år, så jag kanske ska ge cykelträningen lite mer än 11 månader innan jag kan förvänta mig så mycket mer. Men jag har ju blivit mycket bättre i lungorna redan nu, så allt går åt rätt håll!

På vägen ut hade vi tränat på att hålla ihop en prydlig liten belgisk kedja under uppvärmningen, på vägen tillbaka till Bålsta blev det lite mer fri körning. Jag tänkte att jag skulle ta ut det där sista från kraftkontot i benen, så jag trampade iväg i ett tempo som jag visste att jag inte skulle orka hålla hela vägen till Bålsta. Mycket riktigt dog jag i uppförsbackarna in mot byn igen. Men det är vid sådana här tillfällen som det är bra att cykla tillsammans med andra, för när jag släppt om en handfull cyklar så försökte jag jobba mig ikapp ledet igen. På så sätt så drog vi lite om vartannat och man får motivationen att trampa på lite till.

Väl i Bålsta så drog Micke G upp ett bra tempo för oss 3 som var kvar i gruppen. Det är inte alltid som man som cyklist faktiskt kan hålla sig till hastighetsbegränsningen, men vi låg trevligt nära 40 kmh genom större delen av Bålsta centrum och iväg bort genom de äldre delarna och ut förbi Gransäterskolan – Bra jobbat Micke!

För min del så blev det sedan nedvarvning hela vägen hem till Krägga. Fast jag blev lite bekymrad där ute på fälten. Visst, solen bjöd på ett fantastiskt skådespel framför näsan, jag blev tvungen att stanna för att ta bilden ovan. Men hur lugnt jag än cyklade så ville inte plusen gå ner. Cykeldatorn visade obönhörligt 154 bpm, fast jag tyckte att den borde ligga betydligt lägre. Det var så pass att jag blev tvungen att själv känna efter med fingrarna på halsen, då jag undrade om jag dragit på mig något konstigt, för pulsen ville ju inte gå ner 😮

Det var först efter några km som jag insåg att jag varit lite klåfingrig och bytt displayläge på datorn, så den vy jag hade uppe visade snittpulsen på 154 bpm, och inte de faktiska 118 som jag verkligen hade när jag väl flippade över till rätt vy på cykeldatorn. Hå hum, men det var väl ett tecken på att jag tagit ut mig bra på intervallerna :-)

Ett annat tecken på att jag idag inte hade något krut kvar i kroppen, när jag närmade mig hemmet, är att jag idag för första gången på länge stod över nya rekordförsök på Kräggasprinten. Däremot så upptäckte jag att datorn både hade loggat ett nytt personligt wattrekord (1136), och att jag lyckats med 7 stycken igångdrag där jag initialt peakade på över 1000 watt. Dessutom blev det ett nytt all time high hastighetsrekord på 58,41 kmh i sista ruschen in mot Bålsta. Tydliga tecken på att benen blir starkare :-)  Nu ska jag bara försöka få in mer mil i kroppen så att lungorna kan matcha benen en vacker dag.