Slutspurt på semestern innebär även slutspurt på den lite mer frekventa sommarträningen. Med start i nästa vecka börjar jobbet igen, så nu gäller det att få in lite pass i benen innan kontorsråttan i mig får fritt spelrum igen. Då hade man ju hoppats på att det skulle bli ett lite mer inspirerande pass jämfört med i förrgår, men tji vad jag bedrog mig!

Intervallpass 4×4 + upp/nervärmning: 32 km

Krägga – Övergran – PAUS – Intervaller förbi Bälsunda – och tillbaka

Äsch, så farligt var det väl inte, men precis som på det senaste intervallpasset så orkar jag inte riktigt hålla uppe trycket. Idag blev jag i och för sig inte så förvånad över att det var segt att dra upp pulsen, för de senaste 7 dagarna har jag hunnit med 5 pass, inklusive dagens. Man är ju dessutom inte 40 längre, så mjölksyran har liksom inte hunnit lämna benen helt och hållet innan jag klivit på nästa pass, jag får ta det som en liten varningsflagga. Därför kommer helgens körning bli av det lugnare slaget, i syfte att trampa bort lite syra.

När jag idag inte fick ut lika mycket tryck som jag hade hoppats på under de ordinarie intervallerna, så belönade jag mig med att köra lite improviserade småsprintar och blandade tempohöjningar på vägen hem. Nu kan det ju låta på mina inlägg som att jag är värsta sprinterkungen, men det stämmer inte alls. Skulle jag jämföra mig med andra cykelnissar som också lägger in sprintträning för att förgylla tillvaron, så skulle jag med all säkerhet bli akterseglad i de allra flesta fall. Men, jag tränar inte för dem, jag tränar för mig. För att jag då ska känna mig duktig när jag går tillbaka och tittar i min träningsdagbok så föredrar jag att läsa om att jag kör sprintträning med jämna mellanrum. Relativt sett mina övriga intensitetsnivåer så törs jag dessutom med gott samvete kalla det för just sprintträning, eller i alla fall fartlek.

Ett par kilometer innan Krägga så blev det ikväll däremot lite väl mycket fartlek. I lilla utförslutet från Nyckelby så tryckte jag på så gott det gick. Låren började svida när syranivån nådde oanade höjder. Plötsligt blev jag alldeles fuktig i grenen, samtidigt som trycket försvann i benen. Förskräckt sätter jag mig i sadeln, första reaktionen är att jag har kissat på mig! Lätt generad över denna incident försöker jag cykla vidare så obesvärat som jag bara kan, samtidigt som jag diskret försöker känna efter med handen för att avgöra hur stor olycka det var. Till min förvåning är byxorna torra, och jag inser att låren skickat utflippade nervimpulser till hjärnkontoret, som i sin tur feltolkade signalerna. Jag hade tydligen gått på så långt in i mjölksyrelandet att låren blev så pass överhettade att det kändes som att det blev fuktigt i brallan. Man vet att man kör mjölksyreträning när det känns som att man kissar på sig.

Lättad över att jag inte blivit en sadelvätare så drog jag ner på trycket och trampade sedan lugnt hemåt för att försöka få ner temperaturen i lårmusklerna. Det gick bra, men jag var bra stum när jag krånglade av mig från cykeln här hemma. Det blir nog bra med lite lugnare träning och återhämtning några dagar nu.