Tanken med dagen var att få en riktig genomkörare, och inte bara lunka runt i lugn takt som vanligt. Därför passade det ju bra att frugan skulle upp och hämta dottern från Mormor och Morfars gård en bit norr om Uppsala. Jag har ju inte varit där på ett tag, så jag tänkte att jag kan ju cykla dit och socialisera lite, det är ju bara 10 mil. Sedan kom jag på att man inte ska göra saker halvdant, så jag skulle ju naturligtvis cykla hem också. Det gick bra, nästan hela vägen, typ.

Jag vet att det är populärt att gnälla på SMHI, men för min egen del så är deras prognoser good enough. Meteorologerna får ursäkta, men det är ju inte 100% träffsäkerhet på deras prognoser, men det ger en fingervisning om hur det troligen kommer att vara. Om man sedan kompletterar det med SMHI:s förträffliga radartjänst, så kan man själv avgöra hur vädret kommer bli i närtid. Idag på morgonen var däremot både jag och SMHI rörande överens, det skulle bli blött! Förhoppningen fanns förvisso om att det skulle kunna klarna upp när jag passerade Örsundsbro.

I sann scoutanda är naturligtvis mitt motto att det inte finns något fel väder, det finns bara fel kläder. Rätt kläder i det här fallet blev mina ¾-dels byxor, duktigt med salva på utvalda kontaktdelar, armvärmare och lilla regnjackan. Samtidigt så står det ju i cykelreglerna att man ska skärpa sig och tuffa till sig (typ direkt översatt utan amerikanska profaniteter), så vad passar bättre än att sticka ut på långtur precis när det börjar regna och hela himlen är blygrå!?

Kittad för nederbörd

Kittad för nederbörd

Man är ju lite lagom skruvad, fakiren i mig uppskattar faktiskt när det är lite strapatser på färden, det känns ju så skönt när man övervunnit hindren. Därför var jag vid riktigt gott mod när jag trampade iväg i det strilande sensommarregnet. Fördelningen på passen blev att jag på resan upp till Vendel skulle börja med ett vanligt LSD-upplägg. Det innebar att jag som vanligt grundade med min tibetanska ”buljong”, men då jag skulle behöva ha energi för returen så tog jag med mig lite kolhydrater i form av en bar och lite glukostabletter. Provianten för returresan, och ett torrt ombyte fick frun ta med sig i bilen.

Ända sedan en sportlovsresa i 2:a klass, då morsan och jag åkte upp till Trillevallen och jag lärde mig åka utför, så brukar jag köra runt små melodier i skallen när andan faller på och jag är ute och motionerar. På något sätt blir det ett litet mantra som vevar runt i huvudet. Det underlättar för mig att komma in i en rytm om jag gnolar internt på en lämplig melodi. I Trillevallen på 70-talet så fanns inte vare sig GoPro, YouTube eller follow-me-drönare, så det var svårt att skapa actionvideos. Istället rockade jag ett litet riff för mig själv med en påhittad text. Jag kommer fortfarande ihåg hur det lät i huvudet då, men ska bespara er från lätt hjärndöda mantran skapade av en liten 9-åring. Fast å andra sidan kan jag inte påstå att dagens mantra var så mycket vettigare.

När regnet övergick från strilande till attackerande småspik i höjd med Bälsunda satt jag därför och körde runt en liten munter melodi i hjärnkontoret; ”huvud axlar knä & tå, knä & tå”. Jag och hjärnspökena var i och för sig inte helt överens om resten av texten i den lilla trudelutten. Var det ”öron, ögon kinden klappen få”, eller klämde man även in ”öron, ögon, munnen, kinden klappen få”? Efter lite analyserande så konstaterade jag att första lilla strofen tog ungefär 3-4 sekunder, och den kortare varianten av hela sången tog 12 sekunder, medan tillägget av ”munnen” gav totalt 13 sekunder…Störd, jag vet! Hursomhelst så hinner man med många 3-sekundersjinglar när man är ute och cyklar en timme i regn 😮  Efter typ 974 omgångar av huvud-axlar-knä-&-tå så avtog regnet. Lite längre fram började molnen spricka upp och små skärvor av ljusblå himmel tittade fram.

Efter 2 timmar så började jag sitta och fundera på vaniljbullar. Jag kände mig även varm i regnjackan som vid det här laget konserverade kroppsvärmen lite väl effektivt då solen hade bränt bort regnmolnen sedan någon mil tillbaka. Vid Uppsala golfklubb åkte därför en glukostabett in i kakhålet, och när jag passerat Ströbylund en stund senare så åkte även regnjackan av samtidigt som baren förpassades till magsäcken. Efter det så rullade milen lite lättare igen, även om det nu var svårare att hålla igen på tempot och pulsen. Väl uppe i Björklinge så blev det en godispaus, lakrits är gott! Sedan gick det bra att krypa ihop i motvinden och trampa sig hela vägen fram till Vendel där en värmande dusch hjälpte till med att få in lite cirkulation i musklerna.

IMG_6832_opt

Godis är gott! Salt godis är godare!

En tidig middag avnjöts i gott och glatt sällskap på svärföräldrarnas uteplats. Efter det blev det lite lek med dottern och slöhäng vid fikabordet i väntan på att maten skulle hinna tillräckligt långt in i systemet för att göra nytta, och inte bli till en belastning. Svärfar tyckte nog allt att jag var lite knäpp som skulle trampa tillbaka, men han hade viss förståelse för att jag inte ville ha kämpat 10 mil i motvind, utan att sedan få belöningen av medvind hem.

Med nya korta byxor och torra strumpor så påbörjade jag hemfärden genom att ta det lite lugnt de första kilometrarna på den lilla vägen. Väl ute på landsvägen så var det dags att driva upp tempot jämfört med morgonen, och kliva upp 15-20 pulsslag och jobba mig hemåt i Distans-zonen (135-155 bpm). En sned medvind hjälpte till. Med armbågarna böjda i 90 grader, underarmarna i rak linje och lite kobent så försökte jag finslipa min ”tempoställning”. Kilometrarna rullade på bra och snart var jag inne i Björklinge igen. Där kom jag nästan precis ikapp en av de stora gula regionbussarna när den tuffade ut från sin hållplats vid vägrenen. En snabbanalys i hjärnkontoret gav vid handen att jag minsann borde klara av att ligga i suget bakom bussen på 50-sträckan genom byn. Men trots en intensiv sprintinsats så lyckades jag aldrig komma tillräckligt nära för att sugas med bakom bussen, istället så samlade jag på mig duktigt med mjölksyra i låren. Men lite fartlek är alltid kul :-)   Och benen kändes bra. …vilket sedan gjorde att jag blev överraskad,  någon mil längre fram, när det plötsligt inte gick längre.

Efter att ha passerat Ulva kvarn och kommit fram till väg 272 så tränade jag på att stå stilla med cykeln (så kallad Track Stand) samtidigt som jag väntade på att några bilar skulle passera. När det var fritt fram så tryckte jag på med vänsterbenet för att rulla igång… och plötsligt körde någon in en kniv i vänster knä! Tväront!! Som en blixt från klar himmel, ingen förvarning :-( Jag kunde inte hålla tillbaka ett illvrål av både smärta och förvåning!

Först trodde jag att jag hade dragit av något i knät och dunsade snabbt ner i sadeln igen. Men i och med att jag befann mig mitt i korsningen så behövde jag ta mig därifrån. Det visade sig att så länge som jag inte lade på något egentligt tryck, utan bara trampade runt, så gjorde det inte ont i knät. Om jag däremot provocerade benet genom att trycka till lite så brann det i knät. Surt! Efter ett snabbt överslag om jag skulle fortsätta eller ej, så blev det smarta beslutet att ringa till frugan, som hade passerat mig med bilen bara en 20 minuter tidigare. Någonstans hörde jag även min massageterapeut vråla; KLIV AV CYKELN!!!!

knee_pain

Exakt här gör det ont! Om det sedan beror på avsaknad av pigment, eller om det är muskelrelaterat ska jag låta vara osagt.

Efter några minuters slörullande, utan smärta i knät, så kunde jag lasta in cykeln i bilen och åka hemåt. Det kändes bra att ha möjligheten att bryta passet på ett smidigt sätt, nu blir det till att behandla och rehabilitera efter bästa förmåga. Sedan är det ju på sätt och vis bra timing, för nu kan jag lämna in cykeln på verkstaden även om det tar lite tid att få den tillbaka. :-)

Jag har redan haft lite sms-kontakt med Muskel-Anne, och bokat in en massage på onsdag, dessförinnan ska jag försöka få till en sväng hos kiropraktorn också, så i veckan som kommer blir det fokus på återhämtning. Det är ju i och för sig inte så konstigt att kroppen protesterar, för det har blivit mycket cyklande i sommar, och en hel del intervallpass och andra tunga övningar. Om jag bara ser till vågen och kroppen, så har jag lagt på mig 3-4 kilo muskler sedan Siljan runt i början av juni. På samma period har jag även cyklat 160 mil. Därför är det väl inte konstigt att benen protesterar… Ska försöka vara lite snäll med dem ett tag nu.