Efter en veckas träningsuppehåll var det idag dags att känna på cykeln igen. Jag har gjort vad jag kunnat för att hjälpa mitt vänstra knä att återhämta sig, 2 svängar till massageterapeuten och en runda hos kiropraktorn (visste du att man kan knäcka knän?). Dessutom har jag kört med omväxlande varma vetekuddar och frusna ispåsar på knäna. Därför var det lite nervöst att belasta knät idag igen.

Efter ungefär 3 minuters cyklande så kom det en liten men tydlig känning i knät, det ilade till och jag övervägde faktiskt att vända tillbaka på en gång. Men då jag inte fått upp värmen i benen så trampade jag vidare i ett lugnt tempo. Det blev inga mer skarpa känningar i knät, men det var aldrig långt till att ha en ”skugga” av ömhet i knät. Men nu satt jag också och kände efter hela tiden, man kan ju bli nojigare för mindre.

Annars hade jag tänkt att det skulle bli en kortare tur idag, och att jag skulle ligga i mina lägre pulszoner för att inte bygga upp så mycket tryck i ben och knän. Samtidigt så har man gått ut med att det ska bli klubbmästerskap i tempo om några veckor, så jag är lite nyfiken på att ge mig ut och provköra banan. Jag vill se om jag ska kunna ta mig igenom ett tempolopp utan att sekretariatet packar ihop och går hem innan jag klarat av hela rundan på ofantliga 8 km. Att träna tempo med ett överansträngt knä känns ju jättesmart, men jag kan ju i alla fall slöcykla banan, typ.

För de oinvigda så innebär ett tempolopp att man kör en sträcka med individuell start, och tävlar mot klockan, och andra förstås. Många kallar det för den renaste formen av cykeltävling, då det bara är du och cykeln mot tiden. Man får till exempel inte ta hjälp av att ligga i suget bakom någon. Det är en individuell, och smärtsam, utmaning. Efter att ha följt snacket i klubben, så förstår jag att även om typ samtliga försöker snacka ner sin egen insats, och det är ju bara på skoj, så vilar det blodiga allvaret direkt under den nyrakade huden på de deffade vaderna.

För min egen del så har jag inga ambitioner att ens vara i närheten av snabba gänget i klubben, men jag vill ju helst inte cykla runt som ett rundningsmärke och vara i vägen för fartfantomerna. Därför tänker jag att om jag kan hålla mig inom 5 minuter från segraren så kanske man kan ge sig på det hela.

Samtidigt så har jag funderat på att ha ett mål i slutet av cykelsäsongen, då de motionslopp jag siktar på är i början av juni. Ett återkommande klubbmästerskap, som körs på samma bana, skulle ju kunna vara en bra värdemätare av hur bra träningen och utvecklingen har gått under sommaren. Ju mer jag har tänkt på vårt KM desto mera sugen har jag blivit på att ge det ett försök. Någon måste ju dessutom fylla på resultatlistan från botten också, ett hedersamt uppdrag som jag kan ta på mig.

Väl framme vid korsningen och vägen som leder in till Lastberget i Bålsta så tog jag en liten paus. Jag hade ju bara grundat med mitt vanliga morgonte, och det fanns en liten oro för hur mycket knät pallade, så förutsättningarna för en seriös insats på tempobanan var dåliga. Men om inte annat så skulle jag ju få en fingervisning om viken lägsta nivå jag kunde hålla när jag trampade runt slingan på nästan 8 km. Jag orkade däremot inte med att först cykla in till starten, så jag körde banan typ baklänges.

Baklänges innebär att jag fick lite mer utförsbacke i början av slingan, och fick därför det lite extra jobbigt när jag skulle ta mig tillbaka till min startpunkt för dagen. Det var kul att känna på slingan, och jag var hyfsat varm i benen, så jag försökte att hålla ett för dagen lagom tempo. Det är tydligen viktigt att försöka köra relativt lugnt i början på ett tempolopp, notera att jag skriver ”relativt”. En bit in i loppet så kan man sedan försöka bibehålla och öka tempot lite, för att i en perfekt värld maximera kraft och mjölksyra den sista biten in mot mållinjen. Nu var det inte läge att maximera vare sig kraft eller mjölksyra. Sedan försökte jag inte pressa runt i vändningen, och tidtagningen var väl inte NASA-exakt. Ni hör att jag kommer med undanflykter 😮  Nåväl, jag tänkte väl inte fronta någon tid här, men jag landade i alla fall inom 5-minutersintervallet från fjolårets segrartid. Så man kanske ska våga sig på att ställa upp på KM:et. Om inte annat så lär det ju vara en kul upplevelse :-)

På vägen hem så rullade jag långa svängen genom Bålsta. Benet kändes helt Ok, och medvinden tryckte på med någon kilometer i timmen extra. Därför körde jag några inspirationsintervaller i tröskelfart, dvs den fart/kraft som jag kan cykla i där jag fortfarande har en balans mellan produktion och bortforslande av mjölksyra. Ju högre upp tröskeln ligger desto bättre uthållighet har jag, något som är bra för tempokörningar.

Tröskelintervallerna är även ett bra sätt att vänja sig vid att kura ihop så aerodynamiskt som det bara går. Riktigt tempocyklister har naturligtvis tempocyklar, det vill säga en specialanpassad cykel som är extra aerodynamisk. Med en sådan kan man kapa minuter på ett tempolopp, jämfört med om man sitter på en ”vanlig” racer. Att köpa tempohoj är fullständigt uteslutet för min del, så jag får nöja mig med att försöka lätta Bianchin så gott det går, och sedan krypa ihop.

Nu när sommaren sjunger på sista versen så har jag även börjat fundera lite kring hur jag ska lägga upp höst- och vinterträningen. Badrumsvågen står still sedan ett tag tillbaka, samtidigt så märker jag att jag håller på att tunna ut lite, så fettförbränningen verkar vara schysst, och dessutom kompenseras den av lite mer muskelmassa. Målsättningen med vinterträningen är att fortsätta på den trenden, men även att försöka hitta övningar för att öka syreupptagningsförmågan.

Till vintern funderar jag därför på att lägga in lite styrketräning, både för att stärka benen, men framförallt ryggen. Utöver det så ska jag i år faktiskt plocka upp trainern ur kartongen och komma igång med den. Ytterligare en träningsmöjlighet finns då vi har uppgraderat frugans spinningcykel (köpte en beg från en gymgrossist för 10 år sedan), så numera har hon samma pedalsystem som mig. Lägg där till en nästan identisk sadel som jag har så bör det även kunna bli lite spinning hemma i vinter. Sedan vet jag att klubben brukar köra spinningpass på Sats i Bålsta, och det måste man ju hänga med på någon gång. Om jag sedan toppar med lite powerwalks, och fortsatt regelbunden massage, så hoppas jag att jag ska vara i god form när det är dags att rulla ut på vägarna igen till våren. Men först ska jag njuta av lite sensommarcykling och friska höstturer.