Det är sällan som jag blir överraskad av vädret när jag är ute och cyklar, oftast har jag koll på prognoser och väderradar. Dessutom så brukar jag passa på att skanna av horisonten när jag sitter i bilen på väg hem från pendeltågsstationen. Idag såg allt bra ut. Visst, det var ju molnigt, men inga blöta regntunga moln, utan härligt fluffigt moln som bidrog till ett vackert blåvitt lapptäcke över himlavalvet. Jag var så övertygad om en torr tur att jag till och med skippade den obligatoriska regnjackan i ryggfickan. Men oj vad jag bedrog mig!

Efter att ha kört på för långt och hårt för en dryg vecka sedan så var inriktningen på det här passet att trampa runt en lite kortare sväng, och hela tiden känna av hur det kändes i knän och ben. Den taktiken höll i sig under den första halvan av passet. Sedan kom regnet. Till att börja med var jag först lite förvånad över att det stänkte så mycket svett i ansiktet. Jag brukar ju bli varm och ”fuktig”, men att det skulle stänka så här mycket från pannan var ju inte väntat.

Några hundra meter senare så inser jag att det inte är svett, utan att det har börjat droppa lite små fina droppar från molnen. Efter en snabb 360 på horisontlinjen inser jag att de mysiga molnen hade övergått i något mycket dystrare. Det var en dunkelt stålgrå himmel som i lönndom hade svept in bakom min rygg. När jag nu, i höjd med Tuna trädgårdar, vände kosan mot Bålsta igen insåg jag att resten av passet skulle bli mer än lovligt blött. Burr!

Något av det första jag saknar i regnskurar är överdragen till skorna. Vattnet rinner längs med benen och in i strumpor och skor, om det inte tar genvägen genom ventilationshålen på skorna. Det blir en så tydlig skillnad mellan varmt och kallt när de första rännilarna snirklar sig fram under fotvalvet. Fast det går över relativt fort, och nästa sak man saknar är regnjackan. När man däremot redan från början inser att man ska bli blöt, så är det å andra sidan lika bra att kapitulera och fokusera på cyklingen.

Ibland får man ha lite flyt också, i dubbel bemärkelse. Samtidigt som jag mer eller mindre vattenplanade in mot Bälsunda så hörde jag det bekanta tuffandet från en rejäl dieselmotor. Efter en snabb blick över axeln kunde jag konstatera att det för en gångs skull dök upp en traktor när jag behövde det som bäst. Farhågan var bara att den skulle komma ikapp mig i branta backen direkt efter Bälsunda, och att jag då inte skulle orka med att gå in i suget bakom. Därför fick intentionen med ett lugnt pass ge vika för en mer offensiv satsning uppför backen. Lagom till krönet så kom bonden ikapp mig, och då var det bara att glida in och ha det mysigt i suget bakom vagnen. Pyttsan!!

Min vanliga position, i ett av hjulspåren bakom släpet, visade sig även vara det blötaste spåret. De grovmönstrade däcken, med avsaknad av stänkskärmar, drog med sig allt vatten från körbanan. Det var lugnt 2 liter per sekund som kastades upp från vägbanan och rakt i nyllet på undertecknad. Snabbt korrigerade jag min position till en inte lika fullt dränkt tillvaro mer centralt bakom ekipaget. Efter ett par hundra meter så hittade jag även flytet(!) och kunde bekvämt rulla med i 32 kmh. Även om det här sannerligen inte skulle vara det torraste sättet att ta sig hem, så var det definitivt det snabbaste med lägst insats och påfrestning för mina ben.

När jag i tonåren sommarjobbade på farsgubbens jobb i Tillberga, någon mil utanför Västerås, så var det ofta som vi cyklade hemåt i suget bakom en traktor med släp. Där på fälten in mot gurkstaden fick jag min första praktik i hur effektivt det är att ligga i suget och dras med utan större ansträngning. Sedan dess har jag haft en förkärlek till traktorer och blir glad varje gång jag har möjligheten att svepas med av dem. Ok, att ligga bakom en gödselspridare är väl inte supermysigt, men om motvinden är för besvärlig så föredrar jag att andas dynga, diesel och hydraulolja de kilometer som det är möjligt.

Nu ikväll så verkade det som att bonden hade tagit sikte på silon i Bålsta, antog jag. Han svängde vänster mot byn och snart var vi framme vid Övergransbackarna. Nedför var det ju inga problem att hänga med, men hur skulle det gå uppför Pungpinan. Jag hade koll på att traktorn i princip höll jämn fart 31-32 kmh oavsett om det var motlut eller medlut. Att cykla i 31 kmh uppför en lång brant backe är väl inte helt okomplicerat för herr Sjöberg, även om man har traktorassistans. Men det gick! Jag har aldrig tidigare avverkat Pungpinan i det tempot. Tack vare hastigheten så kröp även watten uppåt, och på något magiskt sätt orkade jag ligga på 500 watt uppför hela backen. Sanslöst!

Stärkt av framgången så ignorerade jag mjölksyrenivåerna efter krönet, och i ett infall av hybris så bestämde jag mig för att cykla förbi och ifrån traktorekipaget i den sedvanliga ”skyltspurten” innan avtagsvägen mot Brunnsta. Efter ytterligare några millimol med syra i benen så vinglade jag in på vägen mot Krägga och tänkte vända mig om för att vinka hejdå till traktorn när den tuffade vidare mot Bålsta…. Eller inte 😮  Gubben svängde ju också in mot Brunnsta.. Orka!

Tja, man får väl stå sitt kast, och inte kunde jag låta traktorn komma ikapp mig, så det var bara att trampa vidare med lagom hög intensitet. Tack och lov hade värsta regnandet avtagit, så det var inte med samma lidande som jag höll farten uppe. Framme i Nyckelby så skildes våra vägar åt, och jag kunde äntligen ägna mig åt att varva ner de sista kilometrarna hemåt. Eller lidande och lidande, det var lite roligt att vara ”jagad” av traktorn över fälten, fungerade bra som motivator.

Med en lätt gråbrun nyans på både strumpor, ben och rygg var det däremot skönt att komma hem igen efter avklarat pass. Varmvattenberedaren fick bekänna färg när jag tinade upp och drömde mig bort i duschen. Knäna kändes lite lagom möra, och nu ikväll så har jag kört en sväng till med ispåsar och vetekuddar. Samtidigt så är jag peppad inför morgondagen, då ska jag hämta upp min nya cykel :-)  Yeah baby!