Hjulafton kom tidigt i år. Efter 20 års avbetalningar på studieskulden så insåg jag att jag snart har betalat tillbaka allt, vilket öppnade ett litet fönster i budgeten. Som av en händelse så sammanföll det med höstrean på Cykelcity. Som av ytterligare en händelse så hängde det ett sista exemplar av en Cervélo i min storlek (56) på väggen i butiken, när jag hämtade ut min Bianchi från servicen. Efter en vecka av förhandlingar med hon som bestämmer, där jag gått med på eftergifter som jag inte kan sätta på pränt i omsorg om mina yngre läsare, så kan jag bara konstatera att jag har en väldigt förstående, snäll, underbar och vacker fru!   …och en ny cykel.

Varför måste jag då ha en ny cykel kan man undra?! Well, planen var egentligen inte att börja titta på cykel förrän om ett år. Då bör jag förhoppningsvis ha utvecklats så pass mycket som cyklist att jag ska kunna ta steget upp från den instegsmodell som jag hittills cyklat på. Men när det nu dök upp en modell som jag spanat in så blir det faktiskt avsevärt billigare att ta den på en räntefri avbetalning redan nu, jämfört med om ett år, och något ska man ju ha CSN-pengarna till (typ).

Den egentliga anledningen till att jag siktat på att uppgradera hoj är att jag efter ett drygt års träning har arbetat upp flexibiliteten i mina höfter. Därför kan jag nu kunna komma ner lite lägre i min ställning på cykeln. Däremot så har jag typ kommit ner så långt jag kan på Bianchin, det går i och för sig att köpa en mer ”extrem” styrstam, men där är det stopp. Bianchiramen är av modellen Coast-to-Coast (C2C), det vill säga en så kallad comfortracer. Perfekt för en gubbe som mig. Men då majoriteten av motstånd som uppstår då man cyklar över 30 kmh består av luftmotståndet, så kan man få relativt bra utväxling på att försöka bli mer aerodynamisk.

Jag har därför botaniserat bland hojar i nästa segment, som dessutom ska vara aerodynamiska, och sedan sållat bort en efter en. I slutändan så framstod Cervélo S5 som en ruskigt bra hoj. Den finns i ett antal olika utföranden, varav jag nu lyckats få tag i en med de enklaste komponenterna. Nu är ju ”enklaste” något högst relativt. Jämfört med proffsen så är det fortfarande nästan snik (och faktiskt halva priset kompis), jämfört med min lilla Bianchi är det så-mycket-bättre.

Förhoppningen är att det ska gå lite lättare att förhandla med motvinden över slätterna ner mot Jönköping nästa sommar. Att spara watt är helt klart något som kommer hjälpa mig att nå målet på Vätternrundan. Men en minst lika viktig anledning är att jag nu kommer ha en fincykel och en fulcykel. Sedan är ju inte Bianchin någon ful cykel, men nu kommer jag kunna ha en regn-och-ruskcykel med punkteringssäkra (nåväl) däck som jag kan trampa runt på när hösten blir höst på riktigt, och kanske till och med övergår i vinter. Samtidigt kommer fincykeln få tillbringa samma period i trainern så att jag inte bara får benträning, utan även ger mig möjlighet att tänja lite mer på höft och rygg så att jag till våren kommer att ha hittat en effektivare position på cykeln.

Fördelen med att ha en hoj på trainern och en på vägen är att jag slipper hålla på och vela och pula med en cykel beroende på om det är lämpligt med ute- eller inneträning, beroende på vädret och omständigheterna. Därför är det helt klart min förhoppning att kombinationen av fin-/fulcykel kommer effektivisera min träning under det mörka halvåret.

Så här glad blir man när man säljer en S5, kan tipsa om att köparen såg minst lika glad ut!

Så här glad blir man när man säljer en S5, kan tipsa om att köparen såg minst lika glad ut!

Idag var det därför dags åka till Cykelcity i Stockholm och genomföra en BikeFit, det vill säga en optimal inställning av min position på cykeln. Jag gjorde en lightvariant för snart 2 veckor sedan, för att se om jag överhuvudtaget skulle kunna vika ihop mig på en mer extrem ram än den jag har nu. Men idag var det alltså dags för en riktig BikeFit.

En BikeFit innebär (saxat från Cykelcitys hemsida) att teknikern i butiken gör en rörlighetsbedömning av mig och går igenom mina fysiska förutsättningar, till exempel fötterna, knäposition, ryggradens kurva, rörlighet i höften, benlängd och mycket annat. Sedan tittar man från sidan på cykeln när jag sitter och trampar på den, med målet att nå en korrekt neutral position som är både komfortabel och ger optimal kraftöverföring. Man tittar bland annat på sadelhöjd, styrhöjd, styrstamslängd, klossposition och sadelns position i längdled. Sedan är det lite andra grejer som gås igenom. Totalt sett gör en BikeFit att jag sitter optimalt på cykeln, och att jag därmed får ut mest av min träning.

Visst kan man bli kär i en sadel! Hoppas kärleken håller i sig många mil.

Visst kan man bli kär i en sadel! Hoppas kärleken håller i sig många mil.

Efter en första kontroll av benmåttet, där de pumpar upp ett stålrör i skrevet (sant!), så hittade vi sadelhöjden, som verifierades med lite knävinklar. Sadeln visade sig redan sitta optimalt, vilket kontrollerades genom att loda in knäledens position mot pedalaxeln. Vid kontroll av min naturliga vinkel på fötterna så visade det sig att min vänstra kloss på skon satt lite snett, hälen behövde komma ut lite.

Jag vet att jag har brutalt höga fotvalv, och har därför tänkt på att man kanske skulle ha någon form av ilägg i skorna. Bikefittargurun dömde ut mina ilägg som följt med skorna, och istället fick jag prova ett par som är anatomiskt utformade för cykling. Häpp! Plötsligt satt skorna som gjutna. Om jag tidigare tryckt ihop fotvalvet under belastning, vilket resulterat i att mina knän har ”trillat in” mot cykeln, så har jag nu en perfekt rak knäled i mitt högra ben, även under belastning. Däremot finns det fortfarande en liten rörlighet i vänster knä. Så till vintern blir det att öva upp stabiliteten i knäna. Den lilla rörligheten i vänster kan ju även vara en av förklaringarna till att jag fått känningar i just det knät.

När ben och fötter var injusterade, så gav vi oss i kast med styret. Sadelns position i höjd och längdled är ett läge som är mer statiskt, beroende på mina mått. Den inställningen brukar man inte ändra något mer när man väl hittat rätt. Styret går det däremot att leka lite mer med, beroende på hur pass flexibel jag är i höftleden. Nu nöjde vi oss med en relativt moderat position på styret. Mest på grund utav att då sitter jag riktigt bra, men även för att det inte känns nödvändigt att fresta på ryggen mer än nödvändigt i nuläget. Om jag klarar av det i framtiden så går det däremot att sänka styret flera cm, men som det blev nu så sitter jag väldigt bra.

Väl hemma igen så jämförde jag lite mellan mina båda cyklar, och det skiljer en del på måtten, men konstigt vore det väl annars. Bianchin har jag ställt in efter eget huvud, och Cervélon är professionellt injusterad. Däremot var det inte jättestor skillnad, så jag kommer försöka att få Bianchin att ligga lite närmare Cervélomåtten.

Om man då ska leta efter nackdelar med den här uppgraderingen av cykel… Jodå, det går att tänka lite kritiskt och hitta ett antal anledningar till varför det här kanske inte är ett helt optimalt steg att ta (men varför fokusera på det negativa 😮 ). Skämskuddefaktorn är däremot något som jag inte helt kan bortse ifrån. Om jag typ precis har ”växt i” Bianchin, så är Cervélon en bra mycket bättre cykel jämfört med vad jag håller för nivå som cyklist. Det förhållandet kommer dessutom bestå i några år framöver. Därför har jag nu placerat mig i facket med MEMIL-på-för-dyr-cykel. Men med en ödmjuk inställning till möjligheten jag har fått, ett respektfullt uppträdande i de klungor jag har chansen att trampa runt i, och en fortsatt seriös inställning till min cykling, så hoppas jag på en långvarig och fruktsam relation med min Cervélo.

…skulle jag däremot fallera i min cykelsatsning så kommer frugan att skinnflå, kölhala och lyncha mig! Osäker på i vilken ordning hon skulle genomföra procedurerna 😮  Så det är bäst att jag håller mig i skinnet, för den här chansen måste jag förvalta på ett bra sätt.

Nu ska jag upp på vinden och bygga färdigt övervåningen :-)