Premiärtur på Cervélon, och jag var lite nervös. Inte för att det skulle gå dåligt att cykla på den, utan för att jag kanske inte skulle känna så stor skillnad jämfört med Bianchin jag trampat runt på. Tänk om det var en felsatsning… Å andra sidan, om det hade varit en felsatsning så hade jag nog kanske inte gått ut och erkänt mitt misstag. Nu får ni istället lita på mig när jag kan konstatera att om jag hittills haft en slö morakniv till mitt förfogande så hanterar jag numera en skarp skalpell.

Man lär ju sig att hantera det man har, men nu när jag har något mer att jämföra med så inser jag att vissa beteenden som jag trott hört till en ”extrem racercykel”, troligen mer består i att det av naturliga skäl görs en del kompromisser med en instegsmodell, till skillnad från en hoj som slåss om etappsegrar. Självklart påverkar mitt eget bristande handhavande till allehanda uppträdanden från min nervösa italienare. Ja, jag vet att ramen på bägge hojarna troligen kommer från ching-chong-land, men för att särskilja dem åt så är Bianchin Italienare till själen, och Cervélon är en kanadensare med lite mer professionell och vetenskapligt styrd personlighet.

En tydlig skillnad är hur pass stabil och spårsäker cykeln är. Med Italienaren sitter jag och är direkt rädd i tighta snabba utförssvängar, typ ”serpentinen” från Övergransbacken och in mot Varpsund. Då håller jag i mig för glatta livet, och fegar med mycket broms inför kurvan, sedan driver jag ut med rejäl understyrning och känner mig allmänt obekväm. Med kanadensaren så hinner jag tänka ”sväng”, sedan har jag klippt insidan på kurvan utan att egentligen ta i, och plötsligt så är jag igenom svängen. Hoppsan! Om rondellkörning var lite rolig förut, så är det nu hysteriskt underhållande.

Samtidigt så inser jag att jag bara är i utkanten och naggar på potentialen av vad cykeln klarar av. Jag lider lite med den att den får släpa runt på en medioker medelålders motionär. När jag trampar fram med mitt vanliga lugna tempo så känns den lite småseg, som en småsur tonåring som inte vill kliva ur sängen innan klockan 11 på dagarna. Det är som att cykeln går på tomgång och inte riktigt bryr sig om att jag sitter och trampar i sadeln. Den nya sadeln är förövrigt vansinnigt komfortabel. Den är typ av samma Specializedmodel som min gamla, men den här är ungefär 2 cm kortare, och numera Bikefittad på plats, jag har en helt annan känsla i sittbenen.

Det är först när jag börjar trampa på lite och glider över 30 kmh som cykeln tycks notera att det är någon som försöker cykla på den. I 40 kmh så verkar den snarast lite överraskad att jag har tillräckligt med kraft i benen för att väcka cykeln till liv, men då inser jag att den här cykeln förmodligen inte bara är ett par snäpp bättre än min gamla trotjänare, Cervélon lirar i en annan division.

Jag har läst recensioner där man pratar om hur cykeln ger ifrån sig ett litet nöjt brummande när den skär igenom fartvinden, men jag tror att det egentligen beror på andra typer av hjul än vad som följde med min hoj. Jag upplever istället att cykeln är knäpptyst när den skär igenom vinden utan att behöva slå sönder luftmolekylerna. Profilen är direkt anorektisk i jämförelse med min andra ardennerhäst, och det märks att det tillbringats åtskilliga timmar bakom stängde dörrar i avancerade vindtunnlar. Aero baby!

En annan sak som påverkar, och som jag har svårt att avgöra hur mycket det påverkar min känsla i benen, är att jag inte längre har ett kompakt vevparti med 50/34, utan nu sitter det 52/36 på hojen. Jag har inte direkt klättrat uppför några branta backar ännu, så vi får se om jag får hoppa av och leda cykeln uppför Skoklosterbacken, eller om det kommer fungera. På platten så innebär utväxlingen att jag har ett par växlar till att växa i.  Det kombinerat med en helt annan förtroendeingivande känsla gör att jag numera törs ställa mig upp i sprintövningarna. Tidigare har det varit en nära döden upplevelse, där jag varit övertygad om att antingen så trillar jag i backen, eller så trampar jag sönder cykeln. Nu kunde jag cykla snabbare och ändå ha en stabil cykel som tjöt åt mig att ta i på ordentligt! Så förr eller senare kommer jag troligen att klara av att spräcka 60-vallen på min lilla hemmasprint. Galet!

Mer aero kan det dessutom bli. Än så länge har jag nämligen rätt så mycket distanser under styrstammen, så styret är inte extremt lågt. Jag sitter därmed väldigt komfortabelt efter att genomgått en BikeFit. Det är möjligt att jag kanske kommer kunna dra ner styret lite i vår, men än så länge är det viktigare att bara lära känna den nya cykeln. Det kombinerat med att jag fortfarande inte känner mig helt 100 i mitt vänstra knä, gör att jag inte siktar på så långa träningspass i närtid.

Dagens sväng blev därför en liten repris från förra veckan när jag kände på sträckningen för klubbmästerskapet om ett par veckor. Den här gången tog jag mig dessutom tiden att åka hela vägen in till Lastberget, för att köra banan så som det är tänkt. På nya cykeln så har jag ingen wattmätare, därför fick hushållandet med kraft baseras på pulsen. Planen var att lägga mig straxt över 160 bpm på vägen ut, och kanske känna på 170 i någon av de små uppförsbackarna. Sedan efter vändning skulle jag tillåta mig att gå upp på över 170, och försöka utnyttja de små utförsluten. Sedan när det troligen bara är typ 2 minuter kvar så är det all in och ingen pulsspärr som gäller.

Den här gången klev jag upp i 183 bpm, och orkade inte riktigt hålla i trycket den sista halvminuten. Men trots det så kapade jag en halvminut sedan sist, men det berodde nog mer på att den slarviga tidtagningen inte var lika slarvig den här gången. Målsättningen har däremot justerats, jag tror att det ska vara görbart att trampa i mål inom 3 minuter efter vinnaren. Det borde innebära att det bara kommer vara typ 3-4 stycken som cyklar om mig, och det får väl vara Ok för en nybörjare som inte har tempohoj. Ska nog faktiskt anmäla mig till KM den 9:e september, kan ju var en kul upplevelse om inte annat – Att kräkas av astmakramper på en parkering i en skog, jippiie!