Hur stor skillnad är det egentligen på ett så kallat kompakt vevparti jämfört med ett mer klassiskt? Idag tänkte jag testa det och se om jag skulle gå slut på lätta växlar, vad passar då bättre än att ge sig i kast med väggen ute mot Skokloster? Jag brukar vilja köra med relativt hög kadens i uppförsbackarna (+90) men frågan är om jag fixar det med nya utväxlingen.

Dagen började däremot på ett helt annat sätt. Som en sann cyklist så var jag hos farbror doktorn och pinkade i en burk, och lämnade en ansenlig mängd blod i ett antal provrör. Besöket gällde inte jakt på illegala substanser, utan jag ville ha hjälp med det faktum att sedan jag börjat cykla för ett år sedan så har jag med jämna mellanrum drabbats av yrsel. Den första spaningen från fabbo dotton är att när det dyker upp medelålders män utan någon direkt sjukdomshistorik, och de klagar på diffusa symptom med yrsel som sitter i framkant på skallen, så rör det sig ofta om problem relaterade till spänningar i nacke och axlar.

Gudarna ska veta att jag har spänningar så att det räcker och blir över, att dessutom krypa ihop som en räka bakom ett bockstyre gör ju inte saken mycket bättre. Hur som helst så har vi nu tagit allehanda prover. Om provsvaren visar sig vara normala, vilket vi båda tror, så är det troligen spänningsrealerat. Jag vet inte om jag kan komma så mycket längre i jakten på yrseln, vi får se hur jag tar det vidare. Klart är att det börjar bli irriterande att gå runt med yrseln. Samtidigt så tyckte läkaren att de positiva effekterna av cyklingen vida överstiger att det känns lite okomfortabelt med snurrigheten, så cykla bör jag definitivt fortsätta med.

Tillbaka till träningen. Vissa dagar har man medvind, och andra dagar har man medvind på riktigt. På dagens pass ut mot klosterbacken så var det definitivt den senare varianten av medvind. Uppvärmningen klarades därför av i flygande fläng, men då jag inte siktade på maxintervaller så hoppade jag över astmapausen, och försökte därmed inte heller provocera fram någon kramp.

Vid Varpsund satt en ensam fiskare och spanade ut över vattnet. Jag är alltid lite nervös när man passerar där och det är full action på olika varianter av kastspön, man vill ju inte hamna på kroken. Men gentlemannen vid vattnet satsade mer på vila än action, så min krokofobi visade sig vara grundlös idag (igen). Cykeln trivdes med det raska tempot i medvinden och vi kunde upprätta en harmonisk relation när vi svepte (nåja) förbi Rölunda gård. Jag tog genvägen förbi Häggeby kyrka och rullade ut mot fälten innan den beryktade väggen.

På håll såg jag precis en långtradare med misstänkta asfaltsflak stånka sig uppför backen och in i skogen. Undrar om de håller på att asfaltera i Skokloster… Vill ju inte kladda ner nya cykeln med kletig asfalt, men det är väl bara att vända i värsta fall.

Framme vid backens början så kändes det snabbt tungt, och jag kunde definitivt ha utnyttjat ett par lättare växlar. När det var som brantast hade jag inte tillräckligt med kraft i benen för att kunna hålla kadensen uppe, vilket får till följd att jag kör med lägre kadens, vilket innebär att det blir ännu tyngre för låren… vilket resulterar i att jag blir trött –Dooh! Om jag någon gång ska ge mig i kast med längre backar, typ alper eller liknande, så ska jag definitivt konvertera till kompakta klingor i fram, för det här blev tungt.

Fördelen med lite högre utväxling är ju å andra sidan att det går fortare om man väl orkar trampa runt pedalerna. På det hela taget gick det därför lite snabbare uppför backen idag jämfört med när jag körde ”backintervaller” i slutet av juni. Inte så pjåkigt, då borde jag ju rimligtvis ha blivit lite starkare.

vinge

Styret är utformat som en vinge, då kan man ju inte linda hela vägen upp och sabba aerodynamiken. Fast med styret i högsta position så finns det ju potential för ännu mindre motstånd, ska bara bli lite mer flexibel först.

En bit upp i backen så övergick beläggningen till att bli ny fin slät och svart asfalt, asfalt som matchade färgschemat på cykeln perfekt. Samtidigt så väcktes ju farhågan om att jag eventuellt skulle bli tvungen att vända. Väl framme i Skokloster så besannades farhågorna när det dök upp en flaggvakt som stod och rörde på fötterna för att inte fastna i den svarta tjäran 😮

Flaggvakten lovade att det första partiet var det kletigaste, så om jag kunde ta mig ner på cykelbanan en bit längre fram borde jag kunna ta mig förbi det värsta eländet. Försiktigt rullade jag därför fram ett par hundra meter, det kändes som att hjulen mer eller mindre limmades fast i backen. Även här hade kompakt utväxling underlättat, och det lät oroväckande kletigt. Men det var inte så pass kletigt att det flög av hjulen och hamnade på ramen. Väl nere på den gamla cykelbanan kunde jag sedan ta mig upp på asfalt som svalnat lite mer. Däremot så klibbade det fortfarande lite om däcken, ungefär som när man fastnar med armbågarna i bordet på Texas Longhorn i Råsunda. När jag kom fram till gammal asfalt igen sanerade jag däcken från klibbiga småstenar, vilket resulterade i svarta fingrar… så resten av passet försökte jag undvika att greppa om den nya vita styrlindan. Frugans första utlåtande snurrade runt i skallen som en motivator: ”Är du galen, ska du ha vitt styre!? Hur tänkte du nu??”

Man kan ju tro att väggen innan Skokloster är enda riktiga backen ute på halvön, men det finns även ett par riktigt sega uschlingar på vägen tillbaka. Jag saknade mitt kompakta parti ett par gånger, men led inte så mycket över det. Då var det desto roligare att kunna konstatera att det verkar vara lite lättare att hålla i farten när man väl kommit upp i hastighet på Cervélon. Om det är någon form av placeboeffekt, eller om Aerodynamiken verkligen fungerar kan man ju diskutera, men det kändes verkligen inte som placebo i låren när jag lade in lite kortare tröskelintervaller över åkrarna.

Pungpinan klarades av ståendes, sedan laddade jag på för en liten skyltspurt innan avfarten mot Brunnsta. Här mötte jag även Bålsta CK:s gäng som var ute på tisdagsträning, jag hejade nog bara lite krampaktigt, för jag ville inte tappa spåret för mycket. Med kosan styrd mot Krägga så drog jag in vinden rakt i näsan den sista milen mot slutmålet. Den nya ramen är lite mer känslig i kantvinden, inte så konstigt med ramrör som nästan är en decimeter grova sett från sidan, men i motvind så hjälper den smala profilen till. Fast det som verkligen skulle hjälpa till är ju en lite smalare profil på cyklisten, det får jag jobba på tills nästa säsong.

Pass nummer 2 på nyförvärvet är därmed avklarat, och det känns bra. Lyckades även med att hålla styrlindan någorlunda vit hela vägen in i mål :-)