Så var det då dags för nästa steg i min cykelkarriär, deltagande i ett tempolopp. Jag ställde upp enligt den olympiska devisen: second-place-is-first-loser-men-det-gör-inte-så-mycket-för-det-är-viktigare-att-ha-kul. Efter att ha tjuvkikat på resultatlistan från förra året så hade jag en högst moderat ambition vad gäller själva placeringen. Av 25 startande så siktade jag på en topp-20 placering :-) . Då var det viktigare att försöka uppnå mina andra mer personliga mål.

För det första handlade det om att sätta en så pass bra uppvärmning att jag inte skulle få problem med astman. Sedan ville jag orka med att trycka upp snittpulsen till minst 175 bpm. För att orka med det så behövde jag köra med stenkoll på pulsen, och dessutom satsa på en ”negativ split”, dvs cykla snabbare efter vändpunkten.

Lite mer prestigemässigt så hoppades jag på att hålla undan så att jag inte skulle bli omkörd. Det berodde däremot på vilken plats i startledet som jag skulle få. Vi startar med 30 sekunders mellanrum, och det är flera som jag vet kommer att köra väsentligt fortare än mig. Omkörningsmålsättningen får väl därför anses som en av de mer infantila poängerna med kvällens övning, men även infantila motivationsfaktorer gör ju att man cyklar snabbare. Hur som helst så var det största målet med mitt deltagande i loppet att ha roligt, och det hade jag :-)

Kvällen innan preppades hojen. Allt onödigt togs bort, cykeln tvättades och kedjan smordes. Sedan har jag funderat en del på hur jag ska lösa uppvärmningen på bästa sätt. Mitt vanliga tillvägagångssätt när det gäller att klura fram lösningar är använda mig av deconstructed-top-notch-metoden. Det vill säga, jag försöker ta reda på vad som är det bästa sättet i världen att lösa ett problem på. Sedan gäller det bara att försöka anpassa den lösningen till att fungera efter mina förutsättningar.

Oftast, men inte alltid, kan man med trygghet vända sig till Team Sky, teamet som ändrat förutsättningarna för cykelsporten, och som kör enligt devisen ”marginal gains” (fritt översatt: många bäckar små gör en hel j-la å). Team Sky har ett väl genomtänkt upplägg för uppvärmning, och som vanligt hittar man det mesta på nätet. Jag försökte planka deras rutin, men anpassade det lite efter de vägar som jag använde för uppvärmningen. Det kan tyckas att jag lägger mycket fokus på uppvärmningen, men den är absolut helt avgörande för att kunna prestera max som astmatiker. Därför så blir det lite uppvärmningsdetaljer här i bloggen, så att jag kommer ihåg hur det fungerade och kändes när jag testade deras upplägg så här en första gång.

Jag startade vid uppsamlingsplatsen på Shellmacken i Bålsta. De första fem minuterna från Bålsta och förbi Yttergran körs i lugnt tempo, det vill säga mitt vanliga Slow Distance, under 135 bpm.  Vid avtagsvägen mot Krägga så inleder jag en 7 minuters stegrande session, där jag gradvis ökar trycket så att jag under större delen av sista minuten ligger på min övre tröskel, straxt under 170 bpm. På slutet började jag här få lite astmakänning, vilket var som förväntat. Framme vid Nyckelbykorset så kör jag med återhämtningstempo i ett par minuter, vilket innebär att jag får ner pulsen till under 120 bpm.

Som avslutning är det tänkt att man ska köra ett par minuter som inkluderar 3 stycken maxinsatser (sprint) i 6 sekunder. Det här kändes lite konstigt måste jag säga. Jag är väl kanske inte tillräckligt explosiv för att  sprinta max från första stund, dessutom var jag lite osäker på överbelastningsstatus i knän och lår. Så första sprinten drog nog ut i hela 10 sekunder. Efter 1 minut körde jag sprint 2, och då kunde jag trycka på mer i 6 sekunder, för att minuten senare köra en sista maxsprint i typ 6 sekunder. Därefter är det tänkt att man ska köra 3 minuters återhämtning som avslutning.

Nu har jag däremot jobbat upp en så pass bra form, att jag med mina mått mätt återhämtar mig väldigt fort. Det innebar att jag aldrig lyckades få igång astman i någon större utsträckning under sprintpasset. Lite nojig för att jag faktiskt borde få astma och sedan häva den, för att slippa besvär under loppet, så lade jag till lite extra långsprintar under ”återhämtningsminuterna” på slutet. Det skulle ju sedan bli säkert 15 minuter vila innan jag startade loppet, så jag chansade på att jag skulle orka med lite extra uppvärmning.

Nu blev det så att jag aldrig fick igång astman ordentligt innan pausen, så på vinst och förlust drog jag i mig mina vanliga inhalationer av knark trots att det inte direkt krampade i luftrören. Ett par minuter senare var jag med på genomgången vid macken, darrandes som ett asplöv när medicinen kickade in, men kände mig uppvärmd och pigg.

I efterhand så kan jag konstatera att uppvärmningsrutinen fungerade väldigt bra. Inte en tillstymmelse till krampkänning under hela loppet! Fantastiskt roligt! Jag ska försöka tillämpa den här rutinen på mina kommande träningspass, och även laborera med medicineringen för att förhoppningsvis hitta ett upplägg där jag både slipper kramp i luftrören och inte behöver vibrera som en stelfrusen Chihuahua på en snorkall pendeltågsstation i januari.

Nu till själva loppet…

Startlistan var uppställd i ”bakvänd ordning” jämfört med det senaste resultatet. Det vill säga den som var snabbast då skulle starta sist nu. Sedan fanns det ett gäng som inte varit med tidigare, och vi slumpades in i mitten av listan. Chanserna för att uppfylla min målsättning att inte bli omkörd ökade lite, då jag inte fick vare sig fd olympiska medaljörer eller nuvarande nordiska mästarinnor direkt bakom mig. Samtidigt hade jag några grånande gentlemän på platserna framför mig som jag visste att jag kanske hade en chans att köra jämt med om jag fick ur mig allt i kraftväg, det vill säga en rätt så bra startposition.

Det var coolt att rulla ut till starten på början av Kräggavägen. Det sades att det var klubbrekord i antal deltagare, och det var ett glatt och blåvitt gäng som i samlad tropp gled upp över bron vid E18. Efter lite avstämning med den proffsigt uppsatta startlistan så hittade vi våra platser i ledet. Jag kände att min puls hade lugnat ner sig lite väl mycket, så precis innan start drog jag iväg på en kort tur för att skrämma liv i benen igen. Väl tillbaka i ledet så hade de första börjat ge sig iväg, så nu var det dags att dra av sig knävärmarna och grensla hojen.

Så här glad ser man ut innan mjölksyran slår till. Olle laddar för start!

Så här glad ser man ut innan mjölksyran slår till. Olle laddar för start!

Precis som på riktigt, som det brukar se ut på TV, fick vi hjälp med att hålla i cykeln vid starten, så att man kunde ha fötterna fast i pedalerna och trycka på för fullt redan från första sekund. Tidtagningen sköttes med fotocell vid målgången, och mätte hundradelar av en sekund. Här gällde det inte att nysa i startögonblicket, då skulle man förlora massor av värdefull tid (jomenvisstsåattvahettere).

Min strategi var att inte gå på för hårt från början, utan lägga mig på 165-170 i puls, och försöka hålla det hela vägen ut till vändningen. Sedan skulle jag öka till typ 170-175 på returen, för att sista kilometrarna dra på så hårt det bara gick. Det här innebar att jag var tvungen att ha stenkoll på pulsen. Därför fick det bli ett öga på vägen och ett på cykeldatorn, typ. Ett par yttre faktorer som skulle kunna påverka, och som jag hade funderat lite på, var att det kommer ett par motlut redan under första kilometern. Dessutom skulle det vara medvind över fälten på vägen ut mot vändningen, vilket även innebär att det skulle bli motvind på vägen tillbaka. Med andra ord, det kanske skulle behövas gå lite hårdare än planerat under första halvan för att dels inte stå still i backarna, men även för att utnyttja medvinden bort mot Nyckelby.

På väg mot motlut nummer två, direkt efter 90-gradarna ute på första fältet, så visade datorn 164 bpm. Däremot så kändes det som att jag fick slita för hårt på cykeln. Förbi motlut 2 så hade pulsen segat sig upp till 167… WTF?! Den borde ju ligga högre än så? Det kändes ju i alla fall jobbigare! Dumstrut på!! Jag hade flippat över till fel skärm på cykeldatorn under den sista lilla uppvärmningen direkt innan start. Den nu aktuella skärmen var min ”snittskärm”, det vill säga min andra skärm där jag visar passets genomsnittliga siffror. Min snittpuls var alltså 167bpm. När jag raskt flipprade över till min ordinarie skärm på cykeldatorn där jag ser momentanvärden så visade det sig att jag loggade 183 i puls, redan i andra backen 😮   …så mycket för ett konservativt och stegrande schema. Efter ett snabbinkallat rådslag i hjärnkontoret så reviderades planen till att maximera effekten av medvinden och applicera Gunde Svans gamla klyscha: Gå ut stenhårt och sedan öka!

Med brännande lår lämnade jag 50-begränsningen vid Brunna bakom mig. Jag hade strategiskt placerat min lilla fanclub vid avtagsvägen mot Skubbet. Dottern var informerad om att Pappa troligen skulle orka vinka när jag passerade första gången, men att jag skulle vara mer eller mindre sopslut på returen. Då skulle det inte bli vare sig vinka eller leende, ”men du kanske kan lyfta på fingrarna lite utan att släppa styret?” Självklart!

Heja Pappa!!

Heja Pappa!!

När jag närmade mig Apalle gård så började första tankarna komma, när blir jag omkörd? Hastigheten var ju i och för sig helt Ok, där jag rullade fram i en bit över 40 kmh, så lite borde ju bakomvarande behöva ta i för att hinna ikapp mig. Samtidigt hade gubben framför dragit ifrån, så det var bara att bita i och fortsätta trampa.

Efter att under forntiden ha harvat runt på olika bankörningar och kurser med Ducatiklubben så vet jag att bromsen är fartens värsta fiende, och att man tappar (eller tjänar) otroligt mycket tid på kurvtagningen. Det var därför med skräckblandad förtjusning som jag närmade mig vändningen vid Nyckelbykorset. Skulle jag gå in för hårt (inte troligt, jag är en fegis) och vurpa, eller skulle jag knappt ha styrfart (mer troligt, jag är fortfarande en fegis) och trilla omkull i 180-gradaren. Det blev väl någon form av mellanting.

Någonstans har jag också fått lära mig att det är helt Ok att sprinta iväg när man startar ett tempolopp, det är olika muskulära system som aktiveras. Det gör inget att ta i för kung och fosterland de första sekunderna på ett lopp, man kommer in i rytmen i alla fall. Att däremot sprinta iväg från vändpunkten visade sig inte vara lika gynnsamt för mig 😮  Efter en evighetslång 6-sekunderssprint small jag tillbaka ner i sadeln med mjölksyra upp i armhålorna. Bra start på andra halvan, där ursprungliga planen alltså var att öka trycket. Foten i kläm?! Jajamänsan!

När jag segade mig över krönet ut mot åkrarna igen, och mötte vinden, började det kännas som att jag trampade vatten. Kul, nu är det bara 3 kilometer kvar! Jag växlade mellan att hålla händerna nere i bocken och uppe på hornen i jakten på att göra mig liten. Efter loppet har jag sett på bilderna att jag förvisso ser ut att krypa ihop, men jämfört med nissarna på tempohoj är det fortfarande som att jag knuffar en ladugårdsdörr framför mig.

När jag rullade förbi fanklubben har jag för mig att jag lyckades få upp ett par fingrar som hälsning, men det var otroligt roligt att ha dem med som moraliskt stöd. Frugan hade ju kameramobilen i högsta hugg, så det var ju bara att försöka se snabb ut. Genom pannbenet trängde vrålet från Neandertalaren: T-r-a-m-p-a-p-å-d-i-n-s-l-ö-f-o-c-k!!!

När jag nådde utförslöporna efter Brunna så insåg jag att jag tappat bort framförvarande cyklist, men att jag å andra sidan inte verkade ha någon som sniffade mig i rumpan heller, vilket är skönt ur flera perspektiv. Dagens förolämpning levererades däremot av cykeldatorn! När jag inte riktigt orkade hålla trycket uppe i nedförsbacken så plingar det till i datorn och den konstaterar glatt ”Bra återhämtning!” Återhämtning!??!?!? Va tusan bövlar, jag håller ju på att dö här! Gaah! I ren trots för att överbevisa datorn om att jag faktiskt cyklade riktigt hårt så ställde jag mig upp och försökte forcera uppförsbacken efter kurvorna på åkern så snabbt det bara gick. Känslan av att trampa vatten var tillbaka! Det var däremot inte vilket badvatten som helst, utan mer en blandning av myrsyra och salpeter. Jösses! Pulsen fick sig en behövlig skjuts uppåt, och när jag vinglade över krönet kunde jag någonstans i tunneln framför mig konstatera att det snart är dags för målgång. Spurtläge!! Pyttsan 😮

Vid vita sträcket slutar smärtan!

Vid vita sträcket slutar smärtan!

Med pulsen på 185 friska slag i minuten, och lungorna på max ventilation, scannade jag av vägen framför mig och försökte lista ut vart målgången var. Mjölksyran i benen gjorde att det inte var toppkraft i pedalerna, men det räckte för att jag hann fundera på om jag kommer nå målet utan att få blåskärm. Jag hann notera att förvarningen till målgången passerades, och jag lyckades identifiera ett litet vitt sträck på vägbanan, dit skulle jag! Jag stoppade undan tillräckligt med kraft på reservkontot för att orka bromsa och hålla mig upprätt, resten av reserverna investerades i pedalaxlarna.   …och plötsligt var det över. Målgång på mitt första tempolopp!

Otroligt skönt att kunna konstatera, ståendes på alla fyra i diket, att jag inte ens haft en liten liten känning av astman. Fantastisk framgång för mig, som under de senaste 20 åren knappt kunnat tänka på motion utan att få kill i luftrören. Klar segerkänsla!! Sedan att det rann mjölksyra ur varenda por på benen var ju bara ett kvitto på att jag tagit ut mig på riktigt.

Jag har aldrig riktigt gillat när t.ex skidåkarna glider in över mållinjen efter utfört lopp, stannar till och torkar sig om näsan, tar av sig skidorna och går vidare till reportrarna… Hallå?! Det ska se ut som när Hellner går i mål! Banpersonalen ska börja famla efter defibrillatorerna, och kommentatorerna ska börja oroa sig över om atleten drabbats av stroke! Du ska inte orka stå upp när du går i mål! Annars har du hållit igen, basta.

KMtempo2016

På kvällen kom sedan resultaten upp på Facebook, och det visade sig att jag nått ett par av mina mål, eller typ egentligen alla mina mål, förutom det där med att åka snabbare på andra halvan. Det blev en 15:e-placering och jag snittade 175 i puls. Uppvärmningen fungerade mer eller mindre perfekt och ingen körde om mig. Snitthastigheten blev 35,54 kmh under de 7,9 kilometrarna. Sedan så hade jag väldigt roligt också!

Nästa år ska det gå snabbare! :-)