Så var det då dags för stolleprov igen. Cykelpendla till jobbet gör väl många i Stockholm, men när jag säger att jag har 5 till jobbet, och kollegorna efter en stund inser att jag pratar om 5 Mil, och inte 5 kilometer, så möts man av lite höjda ögonbryn. Det är väl bara medlemmarna i cykelklubben som tycker att det är ett vettigt alternativ. När klockan ringde 05:30 i morse så var jag själv inte helt övertygad om att det här var meningen med livet.

För att undvika att stöta sig med frugan i denna okristliga timme, så var dealen att jag får sova på gästmadrasserna i vardagsrummet, i och med att resten av familjen ska kliva upp en hel timme senare än cyklisten i familjen. Arbetskläder med nystruken skjorta, handdukar och recoverydricka var redan transporterade till jobbet dagen innan. Så på cykeln kunde jag bara fokusera på cyklingen.

Allt preppat för avfärd i arla morgonstund

Allt preppat för avfärd i arla morgonstund

Tibetanska smörtét fick fungera som värmade frukost, innan det var dags att spänna på sig alla reflexer, rätta till andningsmasken och dra på sig hjälmen. Lite ball (overklig) känsla att rulla iväg i mörkret klockan 06:00 med +3 grader på termometern. Gör jag verkligen det här?

Det kändes lite svalt i början, men snart så hade jag jobbat upp arbetstemperaturen i kroppen. AirVenten fungerade ypperligt som vanligt, och jag kunde sitta och andas lagom tempererad luft, till skillnad från de svala strömmar som fick det att tåras lite i ögonen.

Morgontrafiken från Krägga började så smått komma igång, när folk skulle jaga in till nästa pendeltåg, så jag var nöjd med att min nya reflexsele verkligen fick mig att poppa upp i bilisternas synfält med god marginal. Kan i och för sig även ha berott på värstinglamporna (med laglig ljusstyrka) lyste med full kraft både framåt och bakåt. Jag upplevde faktiskt att bilarna visade större hänsyn i mörkret, än vad de brukar göra i fullt dagsljus.

Väl inne i Bålsta så började det ljusna lite vid horisonten, och efter en liten bensträckare efter Kalmarsandsbacken så var det gryningsljus så det räckte och blev över. Men jag behöll lampor och flipperspelande sele tända hela vägen in till Cykelbanorna vid Jakobsberg.

Förvånansvärt mycket raka spåret att åka från Krägga till Solna Strand

Förvånansvärt mycket raka spåret att åka från Krägga till Solna Strand

Målsättningen med dessa pass, både nu och till den kommande våren, är att jag ska få in mina tidskrävande LSD-pass på ett smidigt sätt i veckoschemat. Det innebär att jag vill försöka hålla mig i de lägre pulszonerna, och som vanligt helst inte snitta mycket över 135 bpm. Taktiken höll bra hela vägen in till Jakobsberg, men där övergick fokuserat landsvägscyklandet till att bli cykelbanekaos.

När man är själv på vägen, eller cykelbanan så är det inte så mycket att fundera på mer än att hålla kadensen och pulsen under kontroll. När man kastar in en massa störande moment så övergår mindfullness till ”flytta-på-dig-snorunge!!” Lägg därtill rödljus, korsningar, oklara vägval och andra cykelpendlare, så blir det lite kaos på mig.

Taktfast trampande i rätt pulszon byts ut mot intervallträning i ett huj. Efter 25 år på motorcykel så törs jag påstå att jag kan hantera 2-hjulingar i trafik, men då åker man ju inte på cykelbanor. Jösses amalia! Ändå tror jag att cykelbanorna från Jakobsberg till Sumpan både är väl utformade och relativt glest trafikerade jämfört med t.ex Stadsgårdskajen. Men likt förbannat så dyker det upp små skitungar (och vuxna) med näsan djupt ner i mobilen och hörlurar på som sicksackar över cykelbanan utan någon som helst verklighetsuppfattning eller självbevarelsedrift.

Jag vet att vi alla ska samsas, och jag tycker att jag har hyfsat med tålamod och överseende, men gubbjäkeln var aldrig långt borta när jag kryssade mellan fotgängarna i Spånga. Taktiken som utarbetades blev först ett snällt pling med cykelklockan, sedan 5 sekunder paus, efter det typ 2-3 plingar till, vänta 5 sekunder till, därefter frekvent plingande och bromsande till dess att ögonkontakt etablerats, vilket i vissa fall blev i princip med mindre än 1 meter kvar till rundningsmärket. Helt galet! Och inte riktigt den harmoniska morgontur jag hade hoppats på.

Men nu är jag inte långsint av mig, och på lunchen mappade jag ut några alternativa färdvägar, så på returen kunde jag åka lite mer ostört, och på mer etablerade cykelbanor. Spånga centrum ska jag aldrig mer cykla igenom 😛

Något som däremot fungerar bättre är faciliteterna på jobbet, med bra dusch, torkrum, klädskåp etc. Det gör det enkelt att få allt torrt och fint under arbetsdagen så att det är skönt att trä på sig allt inför hemresan.

Eftermiddagens tur hemåt blev bättre. Då jag inte var igångtrampad ordentligt när jag navigerad igenom Sumpan och Spånga, så hade jag inte intervalltempo i kroppen och tog det därför lugnare. På morgonen snittade jag 143 bpm, och på eftermiddagen blev det 138 bpm.

En bonus i allt det här blir ju även att man slipper trängas på pendeltåget, och jaga SL:s tidtabell. Inte heller behöver jag känna frustration i bilköerna. Kändes faktiskt kul att trampa sig uppför backen som går parallellt med E18 innan Kungsängen på hemvägen, bara för att konstatera att det gick nästan lika sakta för bilarna ute på motorvägen. En seger för cyklismen!

Det här gav mersmak. Får se hur många turer det blir i oktober, men någon till hoppas jag hinna med.