Våren 2015 blev jag förbannad… Jag skulle lära min då 5-åriga dotter att cykla, och därmed hamnade jag småspringandes bakom henne på den metallicblåa BMX-cykeln med orangegula flammor. Min ilska riktade sig inte mot den ivriga nybörjaren som bestämt hävdade att jag kunde släppa för ”jag kan cykla nu” (5 minuter in på det första träningspasset). Nej, min frustration bubblade upp i ren desperation när jag insåg att min astma skulle vara begränsande för hur snabbt det skulle gå för dottern att lära sig cykla… Min ansträngningsastma kickade igång efter mindre än 1 minuts småspringande med det där balanshandtaget i näven. Nej, så här kan det ju inte fortsätta insåg jag, nu måste jag ta tag i det här.

Vändpunkten...

Vändpunkten…

Träna med astma
Till historien hör att jag har haft astma i hela mitt liv, och jag tycker mig kunna hantera den helt Ok. Under tonårstiden så hanterade jag astman mycket bättre än Ok, då körde jag terränglöpning, cykling, pingis, innebandy och en del amerikansk fotboll, kombinerat med styrketräning och enstaka pass i bassängen. Allt på en halvavancerad motionärsnivå, inte med någon tanke på elitsatsning, utan jag gjorde det för att det var kul och för att jag mådde bra av det. Som 19-åring hade jag 43 i vilopuls, sprang 5 km i terräng på 18 minuter och var en av de snabbaste i fotbollslaget – Helt Ok för en liten astmatiker. Vid den tiden hade jag i princip ingen ansträngningsastma att tala om, träningen med 4-5 pass i veckan höll astman borta.

Cornerback i Västerås Roedeers -89

Cornerback i Västerås Roedeers -89

Sedan så började jag på högskolan… Vartefter högskolepoängen trillade in så tappade jag fokus på träningen. Det blev mer intressant att jobba på kåren och slava på diverse mataffärer för att ha råd med att hålla motorcykelintresset vid liv. Så när jag väl checkade ut från högskolan och började jobba på riktigt så fanns det inte mycket till kondition kvar, året var då 1996.

Brist på motion tog mig till akuten
Jag har väl hela tiden insett att jag skulle må bättre om jag motionerade, men väl inne i IT-bubblan så kom jag aldrig närmare än att jag köpte månadskort till gymmet, som jag aldrig besökte. Åren gick och vilopulsen sköt i höjden. Med jämna mellanrum, typ vart 4:e år (har inget med hybris, åldersnoja eller OS att göra), så har jag försökt att komma igång. Tanken har varit att ta det lugnt och sedan stegvis öka intensiteten. Men även med relativt lugn träning så slog jag i astmataket, och kunde inte riktigt hantera det. Vilket har inneburit att istället för att bli bättre i astman så har jag gått ner mig, så till den grad att jag vid några tillfällen varit tvungen att sticka in till akuten och få hjälp.

Tillbaka till modern tid och sommaren 2015. Jag lyckades efter en stunds letande och mindre lyckade besök hos några olika vårdinstanser till slut hitta en utvandrad engelsman som är legitimerad läkare och specialist på lungmedicin. Efter ett par besök och arbetsprover på Sophiahemmet i Stockholm kunde jag lägga upp en strategi för träningen. För att summera vad vi kom fram till så handlar det om att stegvis öka träningen samtidigt som man på olika sätt måste kontrollera astman. Vid tillfälle kommer jag skriva ett längre blogginlägg om hur det är att träna med astma, men just nu så tänkte jag inte fördjupa mig så mycket i det.

Cykeln blev nyckeln till problemet
Träningsmodellen blev cykling, för om jag hamnar i ett läge där jag behöver bryta en astmakramp så går det ju faktiskt att rulla på cykeln, och ändå ta sig hem. Om jag får astma när jag är ute på en powerwalk eller rent utav en joggingtur, så blir jag stående och får typ försöka ta Taxi hem. Tack vare initialt lågintensiv cykelträning så kunde jag under sommaren 2015 stegvis jobba upp min kondition, och samtidigt vänja kroppen vid fysisk aktivitet igen. I början av sommaren fick jag astma om jag tog dubbla steg i en rulltrappa i jakt på ett undanflyende tunnelbanetåg. I början av oktober och efter 100 mil i sadeln så kunde jag köra hårda långintervaller utan att få problem med astman! En skillnad som för min del var världsomvälvande, och jag fick en känsla av att det faktiskt skulle gå att ta sig tillbaka till ett liv där motion och hälsa skulle få den plats det förtjänar :-)

Bianchi Vertigo 105 2015

Bianchi Vertigo 105 2015

En pojkdröm går i uppfyllelse
Att det blev cykling som skulle hjälpa mig med att få till rätt typ av astmaträning känns så här i efterhand inte helt konstigt. Som 12-åring cyklade jag motionslopp med min 3-växlade cykel som farsan monterat bockstyre på. Och som 15-åring tog jag pengarna från sommarjobb för att köpa en 10-växlad Crescent. Samtidigt drömde jag om att bli som stora idolen Tommy Prim och susa fram på en italiensk rääser. Det skulle ta ytterligare 30 år innan jag kunde uppfylla pojkdrömen, men nu snurrar jag runt i Bålsta med omnejd på min alldeles egna racer från Bianchi. Gissa om jag tycker det är roligt?! En bonus i det hela är att jag på det här sättet även visar min dotter att det är viktigt med motion. Det var ju min far som inspirerade mig till att sticka ut och springa, så nu har jag chansen att föregå med samma goda exempel för min unge. Jag hoppas att hon någonstans kan komma igång med någon motionsform som hon gillar.

#TobbeCyklarVättern2017
Då jag är en löjligt målmedveten kille så behöver jag även ha ett mål med min träning, och inte ”bara” göra det för hälsans skull. Ett mål ska ju vara något som utmanar och inspirerar, något som dessutom får mig att hålla i träningen. Därför har jag bestämt mig för att cykla Vättern Runt 2017, och inte bara att ta mig runt, det ska inte vara något pensionärstempo. Just nu håller jag den kvantifierade målsättningen för mig själv, vi får se vad som blir realistiskt när det närmar sig.

Varför börjar jag då med att blogga?
Den här bloggen är ett av verktygen för att få mig att nå mitt mål och genomföra Vätternrundan. Jag tycker om att föra någon form av träningsdagbok för att kunna följa upp utvecklingen och även kunna analysera träningen. Bloggen innebär för mig att ta konceptet ”träningsdagbok” ett steg längre. Om jag sedan får någon eller några som följer bloggen så tänker jag mig att det kan ju det bli en sporre för min del, så att jag håller i det här. Huvudfokus på bloggen kommer helt klart att vara cykelträningen och sådant som cirkulerar kring den. Det är i alla fall min tanke när jag drar igång det här projektet. Tiden får utvisa om jag får till det här, eller om jag är ute och cyklar.

BTW, dottern älskar att cykla på sin nya cykel!

Det är kul att sladda i gruset!

Det är kul att sladda i gruset!